Igår var en minst sagt extremt utmattande dag. Jag kom iväg till mitt vårdbesök på förmiddagen med hjälp av Lina som körde fram bilen till mig. Det gäller att spara energi och minimera antal steg så mycket det bara går. All energi är mycket dyrbar, att gå extra steg i onödan är att slösa värdefull energi och riskera att krascha ännu värre än "nödvändigt". Väl hemma från mitt vårdbesök, som gick bra, kollapsade jag i sängen och tog mig inte upp förrän telefonen ringde. Min andra vårdkontakt, telefonsamtalet, tog en halvtimma och tog nästan lika mycket energi från mig som själva "fysiska" vårdbesöket. Men det blev ändå ett bra samtal, så det får jag vara nöjd med.
Kraschen infann sig redan igår kväll med extra feberfrossa, ännu mer ont i halsen, extra svullna lymfkörtlar, extra extrem värk osv osv. Jag har inte sovit nästan något alls i natt. Kropp och hjärna har en underlig förmåga att vägra sova trots att det är just sömn och återhämtning den behöver allra mest.
Alarmet ringde på kvart i sju imorse. En av min och Linas närmaste vänner var här redan klockan sju och åt frukost med oss. Jag var mer eller mindre medvetslös och fick inte i mig så mycket mat på grund av illamåendet, men det var mysigt att vara med och prata/lyssna en liten stund. Vår vän bor egentligen i Stockholm och har varit här hemma över helgen och vi ville passa på att säga hej då och krama på henne ordentligt innan hon åker "hem" till huvudstaden igen. Lina körde henne till tågstationen förut. Där gick min gräns för vad jag kunde pressa mig själv att vara med på. Jag var tvungen att tacka för mig och kraschlanda i sängen igen. Här blir jag kvar hela dagen. Såklart... Bonusvovvarna kommer snart och gör Trisse och mig sällskap i sängen. Det ser vi fram emot, allihop. God natt. Eller god morgon/förmiddag, rättare sagt...!
Det är underligt att när man behöver sömn som mest vägrar kroppen att sova. Man kan ju tycka att det borde vara tvärtom. Men så är det tyvärr inte.