hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Ensamheten och hjälplösheten när den är som störst

Jag ligger som fastlimmad i sängen. Benen skakar och jag är förlamad från bröstet ner till fötterna. Jag fryser så jag skakar, men huden är täckt av ett tunt lager svett. Händerna och fötterna är iskalla, jag kyler ner mig själv när jag rör vid min kropp. Naglarna är lila och huden blåaktig och resten av kroppen är lätt gulaktig. Förutom ryggen som är illröd. Igår när min syster hjälpte mig att byta tröja fick hon se att hela ryggen- från nacken ner till rumpan- är full av små, små röda utslag. Nästan som en miljon myggbett. Visst har jag känt att det kliat, men min kropp kliar alltid så jag tänkte inte mer på det. Jag tog några allergitabletter igår och klådan har avtagit, men utslagen är kvar. Vem sa förresten att jag är blek? Jag är ju hur färgglad som helst! Bara titta på mig! ;)

Det är mer regel än undantag att det är svårt att andas. Hela bröstkorgen gör ont och lungorna bränner. Jag andas snabbt och ytligt, men får ändå inte tillräckligt med luft. Det gör att en lätt känsla av panik ständigt fladdrar till i bröstet, det är inte roligt att inte få luft. Och nej, det är inte ångest jag har. Jag har levt med ångest i många år och kan den känslan väldigt väl, det är inte alls samma sak. Denna typ av svårighet att andas är fysisk. Det är något som inte står rätt till fysiskt. Ögonen och näsan rinner, bihålorna är täta, lymfkörtlarna och halsen svullna. Halsen är så svullen att jag har svårt att svälja. Mitt saliv lägger sig som ett lock i halsen och jag måste svälja och svälja och tillslut rinner det långsamt ner.

Kroppen värker något helt katastrofalt, yrseln är helt bedrövlig och huvudvärken och illamåendet ständigt närvarande. Pulsen är hög, hjärtat rusar i bröstet och värken är så svår att jag vill amputera bort hela kroppen. Det gör så ont. Så grymt, fruktansvärt, hänsynslöst ONT. Överallt, i muskler, leder, hud, huvud, ögon, mage osv osv. Hjärnan går på konstant högvarv, den registrerar minsta ljud, ljus och rörelse. Ingenting får passera obemärkt och överkänsligheten gör att hjärnan är på väg att explodera av alla intryck. Ögonen pulserar, det flimrar konstant i synfältet, jag ser hela tiden dubbelt, får synbortfall och så yrseln på det.

Trisse och jag är ensamma hemma. Mamma och pappa är kvar i Norge, de kommer hem sent ikväll. Jag skulle önska att de kunde vara borta längre, att de fick tillhöra den "vanliga verkligheten" några dagar till istället för att komma hem till mig och kraschlanda i vår svåra situation. Lina är iväg i Göteborg och träffar en kompis. Jag ligger ensam kvar här i sängen, oförmögen att röra mer än händerna. Trisse ligger här vid min sida och jag är enormt tacksam för det stöd och sällskap han ger mig. Men jag kan inte skaka av mig känslan av ensamhet och otrygghet.

Jag känner mig så hjälplös. Jag behöver egentligen gå de få meterna till toan och kissa. Blåsan är sprängfull, men jag är så yr och svag att jag är rädd att ramla på vägen. Vem ska då hjälpa mig upp? Och vem ska hjälpa mig om jag börjar spy av utmattningen att gå några meter? Det är som en öken i min mun, jag är extremt törstig och skulle behöva ta mina "klockan två mediciner". Men de är inte här och jag får ändå inte upp plastförpackningen de ligger i. Jag skulle behöva få lite mat i magen också. Tvinga bort illamåendet och ge kroppen lite näring. Jag fortsätter att tappa i vikt, inte i samma hastighet som för någon månad sedan, men dock. Jag är för utmattad för att äta, det är väldigt svårt att svälja och den mat jag får i mig åker i raketfart genom kroppen och hinner knappt tas upp näring ifrån.

Om jag har tur släpper den värsta förlamningen om ett tag och då kan jag halta iväg till toaletten och hoppas att jag inte svimmar på vägen. Mat och mediciner får däremot vänta tills Lina kommer hem. Om inte Trisse ställer sig i köket och värmer något och sedan apporterar mina mediciner till sängen. Trisse är fantastiskt bra på mycket, verkligen! Han är mitt största stöd och ständiga sällskap. Men att laga mat och dela ut mediciner är nog lite att ta i även för lille herr Trisse är jag rädd! Nåja, han ger mig ovärderligt stöd när jag känner mig som mest ensam och hjälplös. Och det är värt mycket mer.

Mammas älskling! 🐶❤️
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 me alltidvila
skriven :

Vad svårt du har det och jag förstår att du är rädd och känner dig hjälplös. Det är en hemsk situation att befinna sig i och har man inte upplevt det kan man inte förstå. Kan tro att din familj med är oroliga för dig när de är borta. Hoppas du får må lite bättre snart... Kramar <3

Svar: Ja, det är riktigt tufft. Jag är som tur är inte själv särskilt mycket. Min syster jobbar kvällar och mina föräldrar dag så det blir inte så mycket. Men jag känner mig ensam och hjälpsam ändå. Tack, det hoppas jag med! Kramar <3
Hanna Andersson

2 k
skriven :

Sänder zebrakramar till dig <3

Svar: Tack! Kramar tillbaka till dig <3
Hanna Andersson

3 Linda
skriven :

OJ, hoppas verkligen att du mår bättre och att de kommer en bra lösning eller ny medicin. Att inte kunna gå på toaletten när man vill....all styrka till dig och din familj!!

Svar: Jag hoppas att jag mår bättre någon gång i framtiden. Men just nu är det så här mitt liv ser ut, tyvärr. Ett botemedel skulle inte sitta fel! Tack <3
Hanna Andersson