hannaslillaliv.blogg.se

Jag ligger helt däckad här i soffan. Orkar inte röra mig en millimeter, jag håller i min telefon med stor ansträngning. Lina är iväg och arbetar kväll, hon slutar om drygt två timmar. Trisse är med sin bonusfamilj, ägarna till våra bonusvovvar, på landet där vi har sommarstugor bredvid varandra. Han har varit med dem sedan i förmiddags och jag är säker på att han har haft en toppendag med sina tjejer ute i vårvädret. Det är skönt att jag inte har honom hos mig nu. Jag ligger här och skakar okontrollerat, har nyss spytt upp min lunch och är så yr och konstig i huvudet att jag knappt vet vad jag heter. Även om Trisse är världens bästa sällskap kan jag inte ta hand om honom när jag är så här svag. Att gå till ytterdörren och släppa ut honom på trädgården är alldeles för svårt bara det.

Lina och jag hade besök av vår älskade moster vid lunchtid idag. Vi åt sallad som Lina gjort och drack kaffe och pratade. Det var alldeles för längesen jag träffade min moster. Och mina små kusiner har jag inte träffat sedan julafton. Det är verkligen ett isolerat liv jag lever. Men jag är glad och tacksam att jag kunde träffa min moster idag! Det var väldigt mysigt att sitta ner och prata ostört och bara umgås. Hjärnan hängde med hyfsat. Det är klart att det straffar sig nu, att vi hade besök förut, men det är värt extra lidande nu. Det är det nästan alltid.

Just nu är jag så svag att jag varken kan gå de få meterna till toan eller hälla upp mer vatten i mitt glas. Jag är helt förlamad, musklerna vägrar samarbeta. De lyder inte och väger flera ton var. Smärtan/värken är outhärdlig. Men jag måste härda ut. Jag har inget annat val. Jag ser fram emot att få hjälp att gå till toan och få lite vatten i mitt glas, samt sällskap om några timmar när Lina och Trisse kommer hem. Fram tills dess är jag helt ensam och får klara mig bäst jag kan. Det är en trygghet att jag har så fina grannar som jag kan ringa om det skulle vara något akut jag behöver hjälp med. Undrar vad jag skulle gjort om jag inte hade min telefon?! Skickat brev? Röksignaler? Telefonen ger mig den trygghet och möjlighet till akut hjälp jag behöver när jag är ensam och övergiven. Det är jag glad och tacksam för.