Det är tidig morgon, jag har nästan inte sovit någonting i ett rum med tre tanter som pratar i sömnen, skriker i sömnen och konstant hostar. Öronpropparna hjälpte inte ett dugg. Inte mina böner till högre makter heller. Fast det är kanske inte så konstigt eftersom jag är ateist. Jag är tillbaka igen här i bloggen, i alla fall tillfälligt, det är mycket möjligt att min vikarie Lina för hoppa in igen. Men jag gör ett försök att skriva trots att hjärnan är så galet mosig, förvirrad och inte det minsta MIN.
Först när jag vaknade hade jag ingen som helst aning om vart jag var. Jag fick panik. Vart är Trisse? Vart är Lina och vad gör jag här? Att det var en sjukhussäng och ett rum på en avledning förstod jag väldigt snabbt då det är en alldeles för bekant plats för mig att befinna mig på. Hela gårdagen var en stor minneslucka, jag mindes ABSOLUT INGENTING. Då drabbades jag av panik igen, men smart nog gick jag in på min blogg och läste det Lina skrivit och nu är jag hyfsat uppdaterad. Men jag minns fortfarande ingenting. Inte en enda minnesbild från gårdagen går att framkalla.
Hur många "frånvaro-attacker" jag hade under vistelsen på akuten vet jag inte. Hur jag blev bemött av vårdpersonalen vet jag inte heller. Men jag ser på mina händer att någon försökte sätta en PVK på mig igår och misslyckades varje försök.
En hög tidningar är obligatoriskt när man är inlagd på sjukhus. Oavsett om man orkar läsa dem eller ej!
Nu ska jag ringa på larmklockan så någon kan eskortera mig fram och tillbaka till toan. Sedan ska jag återgå till den obekväma sängen, som ger mig omänskligt, vidrig värk, och invänta utdelning av morgonmediciner. Samt invänta nästa uppenbarligen oundvikliga "attack" av frånvaro så jag kan glömma bort även denna lilla stund av ensamhet här där jag sitter och skriver i en säng vars doft ger mig rysningar och mardrömmar, fast i vaket tillstånd. Men i och för sig, mitt vakna tillstånd är en mardröm, så vad är skillnaden?
Hoppas nu att du får den hjälp du behöver. Kramar