God kväll! Idag har jag, Lina, varit hos Hanna på sjukhuset två gånger. Hon ringde mig klockan elva i förmiddags och kände sig ensam så jag åkte dit för att hålla henne sällskap. Jag tycker att hon var ganska okej. Det gick att prata med henne och hon kändes någorlunda som vanligt. Vid lunchtid kom mamma också dit och vi stannade hos Hanna för att äta lunch tillsammans. Det var väldigt mysigt. Trots att miljön såklart inte var den bästa, kändes det ändå bra att sitta där tillsammans och äta och prata. Efter två timmar hos Hanna blev hon väldigt trött så jag kände att det var dags för mig att åka. Dessutom ville jag hem till lilla Trisse som såg sårad ut när han blev lämnad när jag åkte. Tur då att det bara är korta stunder han blir ensam och att han är själv så sällan. Jag pussade Hanna hejdå och bäddade ner henne. Hon var jättetrött så jag tror att hon somnade ganska direkt efter att jag gått.
Nu på eftermiddag har jag varit hos henne en andra gång. Då i sällskap av pappa och mamma som kom ner till Hannas avdelning direkt när hon slutat jobba. Och så fick Hanna ett mycket speciellt besök, förutom oss tre kom även Trisse med till sjukhuset. Hanna hade önskat att få träffa sin lilla bebis. Hon saknar honom så otroligt mycket och jag är helt övertygad om att han saknar henne minst lika mycket. Även om han såklart trivs med oss andra i familjen märker man ändå på honom att det saknas en där hemma. Pappa väntade med Trisse utanför sjukhusets entré medan jag och mamma gick och hämtade Hanna från avdelningen. Direkt när Trisse fick syn på Hanna komma rullandes i sin rullsol började svansen vifta så mycket att hela kroppen svajade. Pappa släppte honom lös och han rusade fram till Hanna. Väl uppe i hennes famn började pusskalaset och man verkligen såg på båda två hur glada de var att se varandra.
Så mýcket som Hanna log vid detta besöket har jag inte sett henne göra på flera dagar. Kändes väldigt bra att se henne på gott humör, även om man såklart märker tydligt på henne hur dåligt hon mår. Men att se henne le värmde verkligen våra hjärtan. Och allt tack vare älskade Trisse. Han har verkligen förmågan att kunna få en att må bättre, hur tufft allt runt omkring än är. Hans bruna ögon, viftande svans och charmiga mustasch. Vår lilla glädejespridare och stora källa till kärlek och tröst. Hanna var verkligen så glad över att fått träffat honom och det gav henne lite energi för morgondagen. Det behövde hon, för då väntar en tur till Sahlgrenska för undersökning. Men mer om det skriver jag i ett morgoninlägg imorgon bitti.
Nu ringde Hanna precis till mamma och var ledsen. Hon visste inte vart hon är och hade absolut ingen koll på att vi varit hos henne i eftermiddags hela familjen, inklusive Trisse. Mamma åker till henne nu för att trösta och lugna henne. Så otroligt jobbigt att hon inte kommer ihåg besöket från förut. Hon kändes ju "med" i huvudet. Pratade som vanligt och såg inte konstig ut i blicken. Och ändå är det helt borta. Så läskigt. Hoppas att Hannas "anfall" inte blir allt för långvarigt utan att det släpper snart. Känns skönt att mamma åker till henne nu och är hos henne när hon är så där borta och förvirrad.
Nu hoppas jag att Hanna kan sova sen. Det behöver hon verkligen. Jag hoppas också att hon drömmer om Trisse. Även om hon inte kommer ihåg att hon träffade honom förut kanske det finns kvar inom henne på något sätt. Det hoppas jag verkligen.
Så fint att Hanna fick träffa sin älskade Trisse tillsammans med er hela familj. Ledsen för att hon åter nu i kväll fick minnesluckor. Hoppas o önskar att hennes undersökning i morgon ska gå bra. Många o varma styrkekramar till Hanna, dig o hela er familj <333