hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, fyra diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Tog saken i egna händer- men vad hjälpte det?! 😡

Igår när mamma och jag kom tillbaka till sjukhuset vid fem på eftermiddagen såg jag att jag fått en ny "rumskompis". En äldre, trevlig man som så artigt presenterade sig för mamma och mig. Han verkade lugn och tystlåten så det gjorde inte allt för mycket att jag inte var själv längre, även om det såklart alltid är att föredra. Det jag sedan reflekterade över inom ca fem minuter var att det finns INGEN respekt alls för min ljudkänslighet. Visst är det tystare där jag bor nu, avsides i korridoren och på en två-sal istället för på en fyra-sal, men både sköterskorna och undersköterskorna pratar så högt med mig som om de tror att jag är 95 år och halvdöv. Det står ju för jösse namn i mina journaler att jag har SVÅR ME och är mycket ljudkänslig. Om man nu läser "ME" och inte vet vad det betyder är det varsågod att googla eller fråga mig. Jag förklarar vad ME är för så många jag orkar, men är jag trött (som jag ju alltid är, dödstrött till och med) och dessutom förvirrad och helt borta kan jag omöjligtvis förklara vad ME är för varje nu sköterska och undersköterska. Då skulle jag nog drabbas av utmattningsdepression också och det räcker så gott och väl med mycket svår ME! ;)

Tydligen inte tydligt nog?! Lappen blev i alla fall fullständigt ignorerad! ☹️😡

Mamma och jag valde att ta salen i egna händer och rullade ut till expeditionen och bad om papper, penna och tejp. Så skrev jag denna lapp och satte upp utanför min dörr. 7:2 är jag, för den som undrar! Tror ni lappen hjälpte? Nej! Inte ett jäkla dugg. Inte nog med att personalen är inkompetent som inte vet vad ME är, de kan tydligen inte läsa heller. Och råkar det nu vara så att de både är läskunniga och för ovanlighetens skull vet vad ME är så är de extremt respektlösa som ignorerar min lapp som faktiskt kostade mig massor av energi att skriva och hänga upp. Fy, så trött, ledsen, arg och uppgiven jag blir. Jag tror jag får be pappa ta med en stor plåtskylt på 2x2 meter där det står "HÅLL KLAFFEN INNE I DETTA RUM FÖR MIN DOTTER ÄR LJUDKÄNSLIG, FÖR BÖVELEN!". Kanske hjälper det då?! Värt ett försöka tycker jag. Pappa, är du på? Fixar du skylten? ;) 

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Jessica Högberg
skriven :

Snygg lapp!! Okänsligt och respektlöst är två ord som känns för små... hoppas dom fattar snart...

Svar: Tack så mycket! :D Instämmer. Tror dessvärre inte att de förstår snart eftersom de inte redan gjort det. :(
Hanna Andersson

2 Nilla
skriven :

Tänk att det ska vara så svårt att bli respekterad och tagen på allvar när man är på sjukhus. Jag tror inte folk förstår att ljuskänslig är så mycket mer än att få lite ont i öronen. Kram

Svar: Ja, tänk det! Helt otroligt. På ett sjukhus om någonstans borde de väl ta folks symtom, sjukdomar och krämpor på allvar?! Men tydligen inte. Nej precis. Är man inte väldigt ljudkänslig själv kan man inte föreställa sig det lidande ljud ger upphov till. Kram
Hanna Andersson

3 Anonym
skriven :

Hoppas du får ett bättre bemötande, Hanna, och att personalen visar mer respekt och förståelse! Det är så bedrövligt att du ska behöva ha det så här. Vi tänker mycket på dig och hoppas så att ditt lidande ska kunna lindras på ett eller annat sätt och att du snart får komma hem igen! /Magnus

Svar: Tack, det var det som var hela tanken med skylten. Men nej. Ingen mer respekt här inte. De skiter fullständigt i lappen på dörren och det det står i min journal, nämligen att jag har mycket svår ME och därför är mycket ljudkänslig. Tack så mycket! Hälsa gärna din fru att hon gick ett långt sms imorse som inte svarat på! Kram till hela familjen!
Hanna Andersson