hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Så ledsen, uppgiven och besviken... 😔💔

Nu ska jag snart tillbaka till avdelningen igen. Jag känner mig ensam, sårbar och väldigt ledsen. Att vara inlagd känns som en enorm påfrestning psykiskt. Jag började mitt liv som inneliggande på sjukhus då jag var mycket sjuk och nu är jag här igen på sjukhus. 22 år senare. Cirkeln känns sluten. Hoppet känns borta och jag känner mig så enormt ensam och vilsen. Uppgiven. Nästan likgiltig inför situationen. Jag är så van vid sjukhus att det känns hemtamt på något vis. Skrämmande men allt annat än ovant.

Permissionen över helgen har varit både bra och dålig. Obeskrivligt härligt att mysa med min lille Trisse igen och lika härligt att umgås och vara nära familjen. Känna mig saknad, älskad. Men samtidigt har det varit jobbigt att vara tillbaka hemma i "verkligheten". Hela vår familj är trött, utmattad, uppgiven och det märks. Vi hamnar ofta i små konflikter, onödiga bråk och allmänt löjligt och betydelselöst tjafs. Sådant som INGEN av oss har lust att lägga onödig energi på. I grund och botten älskar vi varandra oerhört mycket och vi är tajta och samspelta efter att ha gått igenom så mycket tillsammans. Men på grund av den extremt svåra situation vi befinner oss i nu fastnar vi ofta i fel saker. Sådant som bara tar energi och sårar. Jag önskar så att vi kunde bryta det, vi har alla den viljan, men ingen av oss den orken/energin som krävs för att bryta ett negativt mönster. Det är synd. För denna negativa spiral vi fastnat i gör mig sämre i ME:n och de andra mycket trötta och utmattade.

Jag la ut ett inlägg på Facebook där jag skrev att jag åkt med ambulans in till sjukhuset och ska bli inlagd. Jag fick många (för att vara lilla jag) "gillningar/reaktioner" och kommentarer. Endast ett fåtal av de kommentar jag fick var från mina "riktiga" vänner. Två stycken tror jag. Resten var från folk jag inte står riktigt lika nära som mammas vänner och bekanta. Och så såklart mina vänner jag träffat genom bloggen och olika grupper på Facebook, som ME-grupper. Men mina vänner från "riktiga" livet, vart finns de? Sen har vi släkten. På min mammas sida bryr de sig, mormor och morfar och min moster med familj ringer Lina/mamma flera gånger om dagen för att höra senaste nytt och morfar var hemma här och hälsade på mig. Jag minns inte det, men jag vet att han var här och han hade handlat mat om vi (de andra) inte skulle orka det. Pappas sida av släkten har jag (och vi) så gott som ingen kontakt alls med. Några hjärtan då och då som kommentar på ett blogginlägg länkat till Facebook tycker jag inte räknas som kontakt. Särskilt inte om de nu läser min blogg och är medvetna om hur svårt sjuk jag är.

Vad jag alltså känner mig oerhört ledsen och besviken på är stödet jag fått nu i och med försämrat hälsotillstånd och inläggning på sjukhus. Stödet jag fått från mina "ME-vänner", alltså personer som har ME och som jag träffat genom "ME-världen" har varit helt fantastiskt. De skriver, frågar hur det är, hur det går och skickar massa hjärtan och kramar. Likadant är det med de personer via Facebook som jag lärt känna via Dvärgschnauzer-gruppen. Vilka människor! Vilka stora hjärtan de har. De frågar, undrar, skriver och stöttar. Men mina vänner då? Jag har fått ETT SMS under hela tiden jag legat inne och nu varit på permission. ETT sms. Visst har några skrivit till Lina och skickat hälsning, men Lina och jag är faktiskt två olika personer och det är jag som är sjuk och nu även inlagd. Inte hon. Detta är vänner som jag känt hela mitt liv, som jag betraktar som mina närmsta vänner som inte har hört av sig. Inte besökt mig. Inte kommit med en liten blomma eller en chokladbit. Jag kräver inte ens en blomma! Ett litet avbrutet grästrå räcker. Det är tanken som räknas. Men inte så mycket som ett sms har jag fått. Jo, ETT, och du vet vem du är som skickade det, vår fina trilling. Men för övrigt är jag så grymt ledsen och besviken.

Kanske tror vissa att jag är för dålig för att ta emot besök, för dålig för att skriva. Ja, men i så fall- fråga mig då! Anta inte bara. Eller skicka ett sms och skriv "jag tänker på dig. Svara inte om du inte orkar". Svårare än så är det inte. Det finns säkert de som tycker att jag överreagerar. De finns säkert de som tycker att jag inte borde vara ledsen eller ha rätt att vara ledsen och besviken. Men rätt eller ej. Jag är ledsen och besviken. Flera dygn inlagd på sjukhus och inte ett enda besök och endast ett sms från en vän. Förutom mina vänner i Blogg-världen, ME-världen och Dvärgschnauzer-världen, de skriver på, de frågar, de stöttar och skickar kramar och hjärtan. Det är jag så oändligt tacksam för! ❤️

Trisse och Lina! 🐶❤️ Mina allra bästa vänner som finns där i vårt och torrt! ❤️

Alla andra jag kallar mina vänner borde tänka över sin relation till mig, tycker jag. Jag vet med säkerhet att jag bryr mig om mina vänner, att jag skulle göra vad som helst för dem. Bara någon slagit sig, typ ramlat med cykeln, skriver jag till dem och säger att de måste höra av sig om jag kan göra något för dem. Skulle någon av mina vänner hamna på sjukhus, hemska tanke, skulle jag vilja besöka dem direkt. Men nu verkar det sorgligt nog inte som att mina vänner känner samma för mig som jag känner för dem och detsamma gäller valda delen av min släkt och umgängeskrets och det skär som en kniv i mitt redan ledsna hjärta. Detta är INTE vad jag behöver nu. Kärlek och stöttning från alla håll och kanter vore att föredra. Men man får tyvärr inte alltid det man önskar och behöver. Det vet jag, om någon.

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anki johansson
skriven :

Så ledsamt. Förstår dig ❤️
Det räcker inte med att bli sjuk och förlora hela sitt liv och bära en sjukt stor sorg tack vare det. Man förlorar människor man alltid har räknat med.
Jag undrar varför människor försvinner? Man vill ju fortfarande vara en del av livet så gott det går. Jag tror sjukdom skrämmer många, dom vet inte hur dom ska bete sig. Därför är det lättast att låtsas som ingenting, stoppa huvudet i sanden, glömma. För dom är det lättvindigt men för den sjuka betyder det ännu en förlust, ett svek och en sorg. Stöd betyder så oerhört mycket. Jag hoppas ditt inlägg får dom på andra tankar ❤️

Svar: Jag vet att du förstår mig bättre än någon, Anki! ❤️ Jag undrar också varför människor försvinner! Trots att jag knappt kan gå 20 meter och har helvetesvärk och en mosig hjärna är jag fortfarande JAG.
Exakt, det är så lätt att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att sjukdomar inte finns. Till den dag du själv blir drabbad. Då blir det andra bullar...
Det hoppas jag med, men ärligt talat är jag rädd att det får motsatt effekt. Men får det motsatt effekt, som jag är rädd för, är de inte mina riktiga vänner och då förtjänar de inte min vänskap. ❤️💔❤️
Hanna Andersson

2 Anonym
skriven :

Tyvärr är det inga riktiga vänner💗💗💗

Svar: Så är det, sorgligt nog 😔❤️❤️❤️
Hanna Andersson

3 Tina
skriven :

Jag förstår hur du känner Hanna. Jag är 28 år, har varit sjuk i 15 år och har successivt förlorat allt. Både det jag hade innan och det jag lite halvdant byggt upp under vägen. Har både förlorat liv, vänner och även familj. Jag har min mamma. Min syster bor vägg i vägg men vår relation är bara praktisk, inte känslomässig och hon har varit väldigt snäll med att kalla mig inbillningssjuk under åren. Resten av familj och släkt är borta. Vänner har jag kämpat för att hålla kontakt med, jag har hört av mig, brytt mig etc, men inte fått så mycket tillbaka. Det är jobbigt för många med sjuka människor, tyvärr. Kram till dig

Svar: Usch så oerhört jobbigt du måste ha det. Snäll syster du verkar ha...:( Ingen av mina vänner har kallat mig inbillningssjuk (vad jag vet) men vissa har inte ens brytt sig om att ta reda på vad mina sjukdomar heter och vad de innebär. Några har aldrig frågat mig hur jag mår. Så är det ofta för mig med. Jag ger och ger, men får inte hälften tillbaka.
Kram
Hanna Andersson

4 Grethe Hagen Sundbom
skriven :

Lille elskede Hanna 💙 💙 💙 💙 💙 💙
Ja det er desverre da man trenger sine venner, som man ser hvem som er VIRKELIG VENNER og ikke... At ikke dem fatter at dem "mister" en vakker og vidunderlig venn ideg??? 💙💙💙💙💙💙
Du hadde gjort ALT for dem ja, der ser du hvor VAKKER du er i forhold til dem!!! Du BRYR deg!!! 💙💙💙💙💙💙
Skjönner godt at du blir ledsen jeg 😢😢😢😢 Sender deg MASSE KJÄRLIGHET OG POSITIVITET til deg, vakkre vennen 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Varm klemz fra Grethe 💜💜💜
(håper av hele mitt hjerte at du får ha bra dager på sjukhuset, og at dem finner ut av NÅNTING) 🌹🌸💐🌷

Svar: Älskade Grethe, visst är det så. Förr eller senare märker man vilka som är de riktiga vännerna och vilka som inte är det. Ja, jag bryr mig verkligen om mina vänner. Jag är en sån person som skulle göra vad som helst för mina vänner och jag sms:ar alltid och stöttar berättar att jag finns där för dem. Tyvärr känner inte alla så tillbaka. Det är sorgligt och det gör ont i hjärtat. Tack snälla rara du! All kärlek och positivitet tillbaka till dig, finaste vännen 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙
Hanna Andersson

5 Nilla
skriven :

Jag förstår att ni har det tufft och hamnar i småkonflikter. Men någonstans måste nog frustration och oro få pysa ut. Kram <3

Svar: Ja, denna situation tär på hela familjen. Det är inte bara jag som är drabbad även om det bara är jag som råkat få sjukdomarna. Vi är drabbade hela familjen och försöker vänja oss vid det och anpassa livet så gott det går efter nya förutsättningar. Kram <3
Hanna Andersson

6 Ing-Marie%25252520Nordstrom
skriven :

Lilla vän. Känner så väl igen mig i det du skriver. Här hemma är det familjen som jag har kontakt med plus två riktiga. Vänner. Sen är det tyst från alla andra. Telefonen är tyst mamma och min son ringer. Mobilen är tyst min bästa vän meilar dottern sms:ar. Sen är det tydt. Så visst är man övergiven. Förr var det jag som ordnade fester middagar överraskningar mm. Men det tog slut när jag inte orkade längre. Men jag har hellre några som jag vet bryr sig om mig än en massa som bara gillar när man skriver något eller inte ens det. Många vet inte hur de ska bemöta oss som är svårt sjuka. Jag var alltid den omhändertagande när något hände men inte för att visa hur duktig jag var utan för jag villeverkligen veta hur det var med dem. Vi hade ju många sjuka i familjen. Men det känner jag inget av nu. Som du skriver behövs inga blommor eller presenter. Bara någon som kommer för min del. Ha det så bra du kan min kära vän. Jag finns här och många andra. Kramar i massor.❤️❤️❤️💙💙💙💙💙😘😘😘😘

Svar: Kära Ing-Marie, min fina vän. Jag vet att du har det likadant. Förutom sms och lite samtal från familjen och några fina vänner, du inkluderad, är telefonen tyst. Man blir väldigt isolerad som sjuk och få har lust att komma in i den "gråtta" som vi sjuks lever i. Det är nog för skrämmande. Exakt så, det är verkligen INTE mycket som krävs för att känna sig sedd och uppmärksammad/uppskattad. Ett litet sms är allt som krävs. Men till och med det är för svårt, inte tillräckligt intressant/givande för vissa.
Tack detsamma fina du! Och jag ska svara på ditt meddelande så fort jag får lite ork över! Massvis med kramar ❤️❤️❤️❤️💙💙💙💙😘😘😘😘
Hanna Andersson

7 N
skriven :

<3

Svar: <3
Hanna Andersson

8 me alltidvila
skriven :

Jag tror att alla som upplevt svåra saker vad det än må vara och speciellt vid svår sjukdom så märker man vem som är de äkta vännerna och kanske till och med blir överraskad av personer man inte stod så nära som visar kärlek och stöttning. Jag vet också hur det känns och hur ledsen och besviken man blir för att inte tala om hur ont det gör. När man som mest behöver stöd men nästan inget får, det är hemskt. Jag tänker på dig i alla fall även om vi aldrig har träffats och hoppas du känner stöd och får lite styrka av oss som stöttar dig med ord här på din blogg och på fb. Många tröstekramar och styrka inför din kommande vecka på sjukhuset <333

Svar: Så är det verkligen! Det har jag märkt för längesen och märker det mer och med. Vissa pallar inte att ha en sjuk vän, en vän som förändrats och inte är som förr och det är tråkigt men ohjälpligt. Sjukdomen tar så mycket, även vänner ifrån en. Jag känner så mycket stöd av er fina blogg-vänner och ME-vänner trots att vi aldrig träffats och jag tänker på dig så mycket och är tacksam för den relation över internet via bloggarna vi har!
Tack så mycket, det behöver jag! Kramar <333
Hanna Andersson

9 Katarina
skriven :

Så sorgligt med det du beskriver. Det betyder ju så mycket att vänner bryr sig och när man som du är försämrad och hamnar på sjukhus så borde alla omkring dig visa omtanke. Tyvärr verkar många människor som är friska och inte har upplevt hälsoproblem bli rädda och inte veta hur de ska bete sig. (Är ju självklart ingen ursäkt). Jag har upplevt det under mina år som ME-sjuk att många tidigare vänner slutar att höra av sig, det är så tråkigt. Hoppas du ska få må lite bättre snart så att hela din familj får lite balans igen. Varma kramar <333

Svar: Jag tycker det är sorgligt och det gör ont i mitt hjärta. Självklart blir folk osäkra och vet inte hur de ska bete sig. Men det är knappast nytt att jag är svårt sjuk. Och det går så bra att beskriva sin osäkerhet. Säga att jag vet inte hur jag ska agera i denna situation nu när du ligger på sjukhus, men jag tänker på dig. Det är allt jag vill. Allt jag önskar. För att bli ignorerad av sina vänner och släkt är inte roligt. Det gör ont. Tack så mycket, det önskar jag med! Mest av allt. <3
Varma kramar <333
Hanna Andersson

10 Becka
skriven :

Oj va ledsen jag blir när jag läser ditt inlägg. Jag kan förstå hur du tänker men jag tycker du är för hård. Det är ingen förutom de som delar din sjukdomsbild med ME mm som förstår dig. Vi andra kan försöka förstå men kommer aldrig göra det fullt ut. Vår instinkt säger dra dig undan när det är jobbigt. Låt den sjuka vara ifred, återhämta sig och fokusera på sig själv. Visst kan man behöva se över sin vännerlista i telefon och sociala medier ibland men man mår ju inte bättre för att hänga ut folk på detta viset. Dina vänner kanske inte vågar komma förbi med en blomma, de vet ju inte om du är "klar" för stunden och kanske upplever det obehagligt. Har du tänkt på det? Folk kanske upplever det som obehagligt. Att man inte vet vad man ska säga eller göra så man avvaktar och är med i tankarna.
Nåväl. Jag önskar dig all lycka och att du får må bättre snart men häng inte ut dina vänner och familj så här för att du inte förstår varför de inte hör av sig. Empati går åt två håll, så du bör tänka lika mycket på dina vänner som de gör på dig. Hur ofta skickar du sms och ringer och kommer med blommor och choklad till dina vänner? Ska man behöva åka ambulans och vara inlagd för att bli uppskattad ?

Svar: Tråkigt att du tycker jag är för hård i det jag skriver. Men nu är det ju så att du varken känner mig eller känner till situationen. Och jag tycker din kommentar till mig är hård, för att använda ditt ord. Jag har aldrig bett att någon, släkt/vänner/familj/bekanta ska förstå hur det är att ha mina sjukdomar för det kan de omöjligtvis göra. Allt jag vill är att få lite empati. Känna att någon utanför närmsta familjen bryr sig. Det tycker jag inte är för mycket begärt. De personer jag syftar på är personer jag känt hela mitt liv och de borde veta bättre än att vara fega och dra sig undan. Jag kräver inte mycket. Ett litet sms som visar att han/hon/de tänker på mig räcker så långt. Jag tror absolut att folk upplever sjukdomar som obehagliga, men då kan man skriva i ett sms "jag vet inte hur du vill att jag ska agera i denna svåra situation men jag tänker på dig". Hänga ut tycker jag också är starkt sagt. Inga namn nämnda och de som läser vet mycket väl om de ska ta åt sig av det jag skrivit eller inte. Som sagt, jag vet mycket väl varför de inte hör av sig men det tänker jag inte diskutera med dig. Empati går absolut åt två håll och om du visste hur mycket jag bryr mig om mina vänner, även om de som tyvärr inte alltid bryr sig tillbaka. Jag skickar sms, skriver ibland brev och ibland även någon blomma eller choklad vid särskilda tillfällen.
Nej självklart ska man inte behöva åka in med ambulans för att bli uppskattad! Vad fick du det ifrån?! Jag uppskattar och blir uppskattad varje dag och åker som väl är inte ambulans varje dag. Det var första gången i tisdags faktiskt!
Hanna Andersson

11 Anonym
skriven :

Jag lever med kronisk sjukdom och svåra nervsmärtor.Har lärt mig genom åren att inga vänner orkar höra på mina problem jämt.Alla har sitt.Så när folk frågar hir det är svarar jag bra ofta.Man behöver inte berätta hur kobbigt och negativt allt är jämt.Har märkt att mina vänner hör av sig oftare nu när jag inte beklagar mig jämt.Blir ju inte ett dugg bättre av att gnälla över sjukdomar och värk varje gång vi pratar.Jag förstår dom numera.Hur kul är det att ringa nån som bara är negativ?

Svar: Och vad vet du om vad mina vänner får höra om när vi pratar?! Det är väldigt få av mina vänner som frågar hur jag mår och då berättar jag inte heller det. Vill de veta får de läsa på bloggen. Sedan har jag några nära vänner som frågar hur jag mår och då berättar jag innan jag frågar hur de mår och de får lätta på sina hjärtan om vad som är jobbigt och tufft just då i deras liv. Jag är en positiv person som absolut inte gnäller framför mina vänner även om vi ibland har djupa samtal om livet och det som är svårt för både mig och dem. Anta inte saker du inte vet. Det är inte särskilt trevligt och ger ett icke empatiskt intryck. Självklart blir ingen till bättre av att gnälla eller älta, vem har sagt det? Och med mina nära vänner kan jag prata om vad som helst och de kan prata om vad som helst med mig. Har man vänner man måste svara "det är bra" på frågan hur man mär varje gång kanske relationen inte är den bästa. Ärlighet varar längst och är man nära vänner klarar man att höra sanningen, att det kanske inte alltid är så bra.
Hanna Andersson

12 Heléna
skriven :

Så ledsamt att de som egentligen rent logiskt (i min tankevärld iallafall) borde finnas för dig och höra efter hur du mår lyser med sin frånvaro. Härligt iallafall att det är så många andra som engagerar sig i ditt mående och visar sin omtanke för dig. Förstår att dessa aldrig kan ersätta dina "riktiga" vänner som har funnits omkring dig innan och när till och med släkten inte finns fullt ut så förstår jag din besvikelse. Hoppas det kommer gå bra nu på sjukhuset så alla undersökningar och utredningar blir klara snabbt så du får komma hem igen och förhoppningsvis även får hjälp så du kan få må bättre finaste du!!! Många stora kramar till dig världens finaste Hanna <333

Svar: Ja, jag tycker det är riktigt ledsamt. Jag har såklart några vänner som stöttar oavsett, men de jag trodde var mina riktiga vänner lyser med sin frånvaro och det gör verkligen ont i själen. Detsamma gäller vissa delar av släkten, det är så tufft att tappa/förlora kontakt med de man tycker om utan att veta varför.
Tack så mycket, finaste Helena <3 Det hoppas jag med! Har undersökningar inplanerade både idag (måndag) och imorgon så jag har minst två nätter lvar på sjukhus efter denna.
Många stora kramar världens finaste bästa Helena <333
Hanna Andersson

13 Anonym
skriven :

Becka, Hanna hänger inte ut någon. Hon berättar hur hon känner och tycker, och det har hon all rätt att göra. Tycker det är "hårt" av dig att gå in och kritisera henne i en situation där du inte känner till detaljerna. Allt Hanna skulle önska är ett sms eller två från nära vänner, det kan man ju gott tycka inte är för mkt att önska. Och då duger det inte som ursäkt att inte våga. Det handlar om större saker en så.
Så tycker det är tråkigt att du går in och kritiserar Hanna, när allt hon gör är att uttrycka sina tankar och känslor.

Svar: Tack så mycket, du anonyma som skriver detta. Du fattar helt hur jag menar och vad jag vill med detta inlägg. Allt jag gör är att beskriva min frustration och sätta ord på tankar och känslor. Det är allt och det har jag all rätt att göra. Vi har yttrandefrihet i detta land och detta är min blogg, min ventil. Jag tycker också att Beckas första kommentar var "hård" och inte så snäll. Och jag är också av den åsikt att ett sms eller två från släkt och vänner någon gång då och då inte är för mycket begärt när man är sjuk och dessutom just nu råkar ligga inne på sjukhus. Det är trots allt vuxna människor vi pratar om och fega eller ej så kan man höra av sig. De personer jag syftar på har ändå känt mig hela mitt liv.
Hanna Andersson

14 Anonym
skriven :

Du missförstod det jag skrev.Klart jag berättar då och då hur det är och mina vänner har inte krävt att jag ska ljuga om måendet.Men dom vet att mina sjukdomar finns där bara det att jag själv märkt att vi har mer och bättre relation när vi är mer positiva.Dom flesta har egna problem av olika slag och sjukdomsprat kan vara väldigt negativt i längden.Däremot stöttar dom när jag är på sjukhuset eller behöver hjälp med nåt.

Svar: Jag tror inte alls att jag missförstod det du skrev. Jag förstår att dina vänner aldrig krävt att du ska ljuga om ditt mående. Däremot tycker jag det är konstigt att du själv väljer att göra det, som du skrev i första kommentaren, för dina vänner. Är man äkta vänner klarar man att höra sanningen, hur jobbig den än är. Jah försöker också vara så positiv som möjligt, det är jag alltid men det betyder tyvärr inte att det jobbiga försvinner. För helvetet finns där ändå, sorgligt nog.
Härligt att dina vänner stöttar dig när du behöver hjälp!
Hanna Andersson