hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Midsommar-kraschen är total...

Baksmällan utan fylla och kraschen efter gårdagens lilla medverkan i midsommarfirandet är total. Halsen började svullna redan igår kväll och har blivit värre under natten. Nu är det så svullet att jag knappt kan svälja och lymfkörtlarna är som ömma tennisbollar runt käken, på halsen, i armhålorna och bakom öronen. Hela jag är som ett gigantiskt blåmärke. Det känns som att jag blivit slagen, sparkad på och överkörd av lastbilar hela natten lång. Allt gör ont, ont, ONT. Huvudet spränger och den enorma tröttheten från igår sitter i trots en tyst natt med några timmars sömn. Jag visste såklart att min lilla medverkan igår skulle straffa sig hårt. Men varje gång jag går från "vanligt" kraschad till "extra" kraschad är slaget lika hårt. Helt väntat och ändå så oväntat. Det går inte att förbereda sig på en ännu hemskare form av tortyr, ett ännu större lidande. Det bara drabbar en och man tvingas stålsätta sig. Tvinga sig själv att fortsätta andas och motstå alla impulser och tankar på hur skönt det vore att ge upp. En gång för alla. För precis så ont gör det. Precis så tungt är det. Det gäller att fortsätta existera. Överleva, överleva, överleva. 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Netti Starby
skriven :

Nej fy vad jobbigt och du får krya på dig! <3 Kramis

Svar: Jo, men det är ju tyvärr så det är, så jag har det. :( Tack! <3 kram
Hanna Andersson

2 Katarina
skriven :

Vad tråkigt att du blev så dålig, denna djävulska sjukdom... Även jag blev dålig/sämre i går och fick fly middagsbordet till sängen (svimfärdig). I dag har jag värsta måendet med extrem yrsel. Jag hoppas att du får må bättre Hanna och att din krasch inte håller i sig så länge. Hoppas du också får sängsällskap av Trisse : ) Många kramar <333

Svar: Ja, fy. Det var ju väntat, såklart. Men det är inte mindre jobbigt för det. Och jag ångrar inte att jag deltog en stund i midsommarfirandet. Lite måste jag bara få LEVA. Annars står jag inte ut. Tråkigt bara att det ska resultera i en krasch varje gång. Jag hinner knappt aldrig äta upp innan jag måste fly till sängen och krascha lite lagom av ansträngningen det är för mig att äta.
Usch då :( Hoppas vi båda två tar oss ur våra krascher så fort som möjligt!
Japp, jag har finfint sällskap av Trisse här i sängen, förutom när han är ute på promenader och äventyr.
Många kramar <333
Hanna Andersson

3 Fina Stina
skriven :

"Men varje gång jag går från "vanligt" kraschad till "extra" kraschad är slaget lika hårt. Helt väntat och ändå så oväntat."

Exakt så är det! Exakt. Jag glömmer (förtränger) hur illa det kan vara eftersom det alltid är illa liksom.

Kram

Svar: Jag tror vi förtränger krascherna som någon form av försvarsmekanism. Det är nog så vi överlever och tar oss igenom krasch efter krasch och fortsätter våga LEVA en stund här och var, trots att vi kraschar av den ansträngningen det innebär för oss att leva en stund. Kram
Hanna Andersson