Baksmällan utan fylla och kraschen efter gårdagens lilla medverkan i midsommarfirandet är total. Halsen började svullna redan igår kväll och har blivit värre under natten. Nu är det så svullet att jag knappt kan svälja och lymfkörtlarna är som ömma tennisbollar runt käken, på halsen, i armhålorna och bakom öronen. Hela jag är som ett gigantiskt blåmärke. Det känns som att jag blivit slagen, sparkad på och överkörd av lastbilar hela natten lång. Allt gör ont, ont, ONT. Huvudet spränger och den enorma tröttheten från igår sitter i trots en tyst natt med några timmars sömn. Jag visste såklart att min lilla medverkan igår skulle straffa sig hårt. Men varje gång jag går från "vanligt" kraschad till "extra" kraschad är slaget lika hårt. Helt väntat och ändå så oväntat. Det går inte att förbereda sig på en ännu hemskare form av tortyr, ett ännu större lidande. Det bara drabbar en och man tvingas stålsätta sig. Tvinga sig själv att fortsätta andas och motstå alla impulser och tankar på hur skönt det vore att ge upp. En gång för alla. För precis så ont gör det. Precis så tungt är det. Det gäller att fortsätta existera. Överleva, överleva, överleva.
1
Netti Starby
2
Katarina
3
Fina Stina
Vad tråkigt att du blev så dålig, denna djävulska sjukdom... Även jag blev dålig/sämre i går och fick fly middagsbordet till sängen (svimfärdig). I dag har jag värsta måendet med extrem yrsel. Jag hoppas att du får må bättre Hanna och att din krasch inte håller i sig så länge. Hoppas du också får sängsällskap av Trisse : ) Många kramar <333
Svar:
Hanna Andersson
"Men varje gång jag går från "vanligt" kraschad till "extra" kraschad är slaget lika hårt. Helt väntat och ändå så oväntat."
Exakt så är det! Exakt. Jag glömmer (förtränger) hur illa det kan vara eftersom det alltid är illa liksom.
Kram
Svar:
Hanna Andersson
Nej fy vad jobbigt och du får krya på dig! <3 Kramis