Jag får ganska ofta kommentarer, ibland anonyma och ibland med namn, som är ganska elaka. Personer som ifrågasätter, eller snarare talar om för mig att jag inte är sjuk om jag kan blogga. Exakt så skriver de. Att om du nu kan skriva två gånger om dagen måste du kunna arbeta. Jag publicerar inte dessa kommentarer här på bloggen då de sårar mig. Liknande kommentarer på Facebook kan jag inte ta bort utan de är där de är och jag försöker svara så gott jag kan. Dessa kommentarer gör mig ledsna, dels för att de är så extremt korkade. Men också för att någon (väldigt många) på allvar tror att jag skulle fakea en sjukdom. Inte vilken sjukdom som helst heller utan ME. En svår neurologisk sjukdom som tagit mitt gamla liv från mig. Nej, fy så ledsen jag blir av de kommentarerna.
Jag får värre kommentarer än så, vissa kan helt enkelt inte låta bli att spy galla över folk de inte känner. Har jag någon gång tagit en fika med en vän, och självklart så oundvikligt blivit sämre efteråt, får jag läsa att jag ju inte kan vara sjuk som kan fika. Men vad är det för kommentarer?! Samtidigt läser jag på andra bloggar som jag slaviskt följer och fastnat för att jag är sjuk "på riktigt", till skillnad från vissa andra som påstår sig ha ME. Jag blir så trött...
Fram tills igår har jag inte vetat hur jag ska svara på dessa elaka kommentarer. Elaka kanske är att ta i, enligt vissa, men för mig som får ta emot denna okunskap och denna ignorans och detta löjliga beteende som det är att kommentera anonymt känns det elakt. Jag förstår också att folk undrar hur det kommer sig att jag kan blogga, skriva inlägg två gånger om dagen, när jag inte ens kan läsa en rubrik i tidningen och än mindre ta in information, delta i ett samtal på ett vettigt sätt och finna de rätta orden. Det verkar ju konstigt. Det kan jag förstå. Men svaret är att det inte är konstigt, det har en naturlig förklaring. Min läkare satte så bra ord på det igår. Här kommer förklaringen till varför jag kan blogga samtidigt som jag är så svårt sjuk som jag påstår att jag är. För svar ja, det är jag. Jag skulle aldrig ljuga eller ens överdriva gällande hur dåligt/hur sjuk jag är.
När jag skriver blogginlägg kommer texten från hjärtat. Orden finns lagrade i mitt ordförråd, det gäller "bara" att släppa fram dem. Det är inte så bara utan tar massor av energi det också, men det går. Mina bloggtexter tar tid att göra, oftast skriver jag mitt i natten då allt är tyst och mörkt och hjärnan får den lugn och ro den kräver för att kunna arbeta, för att kunna GE UT information. Men när gäller att TA IN information är det en annan femma. Då kommer texten/orden snabbt och min hjärna tvingad tänka fort. Minnas vad som står/säga samtidigt som orden ska sorteras och dess betydelse ska översättas till mening. Det blir en oerhörd ansträngning för min trötta hjärna. En ansträngning den ofta inte alls klarar av. Allt som oftast är det dessutom andra intryck som kräver hjärnans uppmärksamhet. Ljud i bakgrunden, text i tidningen runt om rubriken, flera som pratar samtidigt osv osv. Då kan min hjärna inte sålla och informationen studsar ifrån mig och tas inte in. Men när jag skriver får hjärnan tid på sig, orden finns där redan, redo att komma ner i skrift och jag ser till att alltid ha mörkt och tyst omkring mig när jag skriver. Annars går det inte.
Så det är alltså så här det funkar. Jag är alltså inte frisk eller mindre sjuk bara för att jag klarar av att skriva under lugna, stilla förhållande två gånger om dagen. Jag har lärt mig hur jag ska göra för att kunna skriva och hur jag ska få min hjärna att tolerera det arbete som skrivandet innebär. Hur jag ska få den att ta IN information är däremot inte lätt. Allt som kommer utifrån och in är så mycket mer komplicerat än det som kommer inifrån och går ut. Så är det med det.
Hej Hanna Jag känner inte dig. Jag har hittat din blogg genom en facebookgrupp,som vi båda är med i. Jag beundrar dig för din styrka att kämpa även att du är så sjuk och att du kan glädjas över småsaker, saker som är självklara för de som är friska. Roligt att du klarar av att skriva, för det är viktigt att ha något att fylla ut sin tid med när man ligger och inte kan göra så mycket. Kram