Jag ligger helt utslagen. Har så ont i huvudet att jag tror jag ska svimma. Spytt har jag redan gjort. Är väldigt yr och känner förvirring komma. Vet att jag inte borde hålla i telefonen, den gör mig åksjuk. Men jag känner mig så ensam. Kämpar mot ännu ett anfall om det är det som är på gång. Vill inte vara så förvirrad att jag inte vet vad jag heter eller befinner mig. Jag vill inte ha så här ont. Jag hoppas att några skrivna rader kan trycka bort ett eventuellt nytt anfall eller hålla det mer på avstånd. Men vad vet jag? Vad vet någon? Det enda det gör ät kanska att driva det närmare. Febern sitter kvar. Inte "bara" ME-febern då utan också den som syns på termometern.
Kroppen värker så fruktansvärt att tårarna rinner. Hela jag är som ett värkande, pulserande blåmärke och samtidigt som ett skrikande, huggande öppet köttsår av värk och smärta. Att jag bara kan överleva och överleva är som en gåta för mig. En gåta. Men är det något som är fantastiskt eller är det en förbannelse? Just nu det senare och så är mitt svar allt för ofta. Jag vill inte behöva överleva allt hela tiden. Inte när det gör så här ont. Inte när jag mår så här vidrigt och inte när det drabbar min familj så hårt. Då vill jag bara släppas fri. Från smärtorna, allt som gör så ont och allt helvete som harmlöst härjar med mig. Släpp mig fri...
Lille elskede Hanna 😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢 om jeg hadde kunnet, skulle jeg gjort ALT for at du skal slippe å ha så vondt jenta mi!!!!! 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Jeg kan bare si, pröv å hold ut, NÅNGÅNG må du vel få lov til å slippe å ha så vondt!?!?! Elskede Hanna 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙