hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Jag orkar inte överleva mer. Släpp mig bara fri...

Jag ligger helt utslagen. Har så ont i huvudet att jag tror jag ska svimma. Spytt har jag redan gjort. Är väldigt yr och känner förvirring komma. Vet att jag inte borde hålla i telefonen, den gör mig åksjuk. Men jag känner mig så ensam. Kämpar mot ännu ett anfall om det är det som är på gång. Vill inte vara så förvirrad att jag inte vet vad jag heter eller befinner mig. Jag vill inte ha så här ont. Jag hoppas att några skrivna rader kan trycka bort ett eventuellt nytt anfall eller hålla det mer på avstånd. Men vad vet jag? Vad vet någon? Det enda det gör ät kanska att driva det närmare. Febern sitter kvar. Inte "bara" ME-febern då utan också den som syns på termometern.

Kroppen värker så fruktansvärt att tårarna rinner. Hela jag är som ett värkande, pulserande blåmärke och samtidigt som ett skrikande, huggande öppet köttsår av värk och smärta. Att jag bara kan överleva och överleva är som en gåta för mig. En gåta. Men är det något som är fantastiskt eller är det en förbannelse? Just nu det senare och så är mitt svar allt för ofta. Jag vill inte behöva överleva allt hela tiden. Inte när det gör så här ont. Inte när jag mår så här vidrigt och inte när det drabbar min familj så hårt. Då vill jag bara släppas fri. Från smärtorna, allt som gör så ont och allt helvete som harmlöst härjar med mig. Släpp mig fri...

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Grethe Hagen
skriven :

Lille elskede Hanna 😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢😢 om jeg hadde kunnet, skulle jeg gjort ALT for at du skal slippe å ha så vondt jenta mi!!!!! 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Jeg kan bare si, pröv å hold ut, NÅNGÅNG må du vel få lov til å slippe å ha så vondt!?!?! Elskede Hanna 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙 💙

Svar: Älskade Grethe <3 Tack, det vet jag! Och det uppskattar jag så mycket! <3 <3 <3 <3 <3 Ja, någon gång i framtiden hoppas jag att jag ska få uppleva känslan av hur det är att vara smärtfri. För den känslan minns jag inte, har knappt aldrig känt den och senast är för väldigt, väldigt många år sedan. Jag försöker hålla ut, men det är så svårt så det är inte sant. Älskade Grethe <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

2 Anonym
skriven :

Vet inte hur jag ska fråga för att inte vara respektlös, men är du självmordsbenägen någon gång? Vill du avsluta ditt liv för du mår så dåligt och har så väldigt ont?
Förlåt att jag frågar så rätt fram men undrar! Kram från en annan med värk

Svar: Det är okej att du frågar, jag förstår att du inte menar att vara respektlös och hade jag uppfattat det så hade jag tagit bort din kommentar utan att svara på den. Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig har självmordstankar. För det har jag ofta. Det skulle nog varenda kotte ha i min situation, för det är inte alls konstigt- utan helt självklart- att man får det när man lever sitt liv i ett sovrum med mycket svåra smärtor och omkring hundra andra svåra symtom. Att ständigt hålla glädjen, hoppet och livslusten uppe då tror jag ingen skulle lyckas med faktiskt. Framförallt inte heller eftersom mitt liv är så isolerat. Det är tack vare bloggen och min telefon som jag har kontakt med andra människor (utom familjen) och får vara en liten, liten del av omvärlden. Resten kretsar krasst kring att överleva. Men bara för att jag får psykiska dippar, som just nu efter sjukhusinläggningen, betyder inte det att jag gör upp planer på att begå självmord. Jag är verkligen ingen impulsiv person och jag har levt med dessa svåra smärtor och kroniska sjukdomar i många år, så i så fall hade jag varit död för länge sedan, om jag gav upp så "enkelt". Jag vill mest av allt LEVA, kunna vara fri och självständig och ha en tillvaro värt att kalla ett liv.
Just nu kan jag inte med bästa vilja säga att jag har det, men det finns ett litet, litet hopp inom mig som säger att jag en dag kanske kan få det. Därför försöker jag hålla ut. Även om det ibland känns extremt svårt psykiskt, inte bara fysiskt.
Ju svårare sjuk jag blivit desto mindre deprimerad har jag faktiskt blivit. Det tror jag inte nödvändigtvis beror på att jag blivit bättre i min depression, utan jag tror bara att det är så att jag inte skulle klara att både vara mycket svårt kroniskt sjuk OCH djupt deprimerad. Den kombinationen tror jag tyvärr bara hade slutat på ett olyckligt sätt. Därför pressar mig själv att må bättre psykiskt och blicka framåt och det har nog gjort att depressionen kanske blivit bättre, eller bara fått stå tillbaka. Kram
Hanna Andersson

3 Heléna
skriven :

Jag önskar så innerligt att jag visste vad jag skulle göra för att befria dig från all smärta och lidande så du kunde få leva ett helt normalt liv <333 Så orättvist att din kropp ska reagera så starkt på allt som händer omkring dig, intryck, ljus, ljud... allt :( Många stora styrkekramar världens finaste Hanna <333

Svar: Tack så mycket, Helena <3 Det vet jag att du gör och det är du inte ensam om att önska. Det är hemskt orättvist, det är det verkligen. Men orättvist eller ej så är det min verklighet, trots att det känns som (och är) en mardröm. Många kramar världens finaste du <333
Hanna Andersson

4 Magnus
skriven :

Men vad jobbigt! Hoppas verkligen det blir bättre. Håller alla tummar!

Svar: Det är det minsta man kan säga. Tack, Magnus.
Hanna Andersson