Så här är det. Bloggen är min ventil. Det är här jag skriver om min vardag, mina sjukdomar, mitt liv, mina bekymmer, mina symtom, min smärta, mina drömmar som gått i krasch. Det är här jag berättar om mitt helvete och hur dåligt jag mår, trots att jag inte alltid berättar precis hur jävligt allting är för att jag varken orkar själv eller litar på att ni som läsare orkar läsa om allt helvete. Vissa inlägg är mer positiva och andra är mer negativa. Som livet är, vissa dagar är mer ljusa och andra mer mörka. Lättare och svårare. Inget konstigt med det. Bloggen är en plats där jag vill vara ärlig och öppen, den är som en dagbok för mig. Och framförallt är den MIN. Jag kan skriva vad jag vill och känner, hur jag mår och vad jag tycker och det tar jag mig också rätten till att göra. Jag får en del skit för det, tyvärr, men ännu mer uppmuntran och kärlek, stöttning och uppskattning för det jag gör.
Folk uppskattar att jag är ärlig, att jag skriver om hur det är att vara sjuk, hur det kan vara att ha ME (och EDS, fibro mm). Jag tar mig tid och lägger väldigt, väldigt mycket energi på att skriva just eftersom jag verkligen brinner för att skriva. Och jag brinner för att sprida kunskap och uppmärksamhet om mina sjukdomar, främst ME, lika mycket. Men det är tufft och det tar hejdlöst mycket energi från mig, tro inget annat.
Eftersom mitt liv är så jäkla tufft att leva MÅSTE jag vara positiv som person. Så positiv jag bara kan vara, annars går det inte. Då blir det för svår, då orkar jag inte kämpa vidare en minut till. För att vår familj ska kunna vara tillsammans och må så bra som möjligt, trots mina sjukdomar och mitt helvete, MÅSTE vi som familj vara positiva och peppa varandra. Vi måste fokusera på annat än hur svårt allting är, hur motigt allt känns och hur dåligt jag mår varje vaken minut, året om. Vi måste låtsas om att mina sjukdomar inte finns. Att jag är mitt gamla jag, att jag mår okej, trots att det är så uppenbart för oss hela familjen att jag är allt annat än okej. Men återigen, både jag och vi som familj MÅSTE vara positiva, så ofta och mycket vi bara förmår. Annars går det INTE. Då kan vi lägga oss ner och ge upp, hela högen. Vänta på att vi ska självdö eller bli uppätna av myggorna och knorren. Och det vill ingen av oss.
Det fanns en familj innan jag blev så sjuk (trots att jag ju egentligen varit sjuk hela mitt liv). Det fanns ett VI innan jag blev så svårt sjuk och det fanns ett JAG innan jag tvingades sitta i rullstol och leva mitt liv i det mörka sovrummet. Detta gamla VI och JAG måste vi värna om, påminna varandra om, påminna oss själva om. För det är likadant där, gör vi inte det, fokuserar vi enbart på hur tuff vår nuvarande situation är så orkar vi inte. Ingen av oss.
Trots att många av mina inlägg kan upplevas negativa, klagande, självömkande osv osv är jag alltså INTE negativ. Inte egentligen, inte alla andra timmar om dygnet då jag inte författar texter till bloggen. Då är jag positiv, för att vi ska kunna leva som en familj. För att VI och JAG ska kunna överleva. Jag tvingar mig själv att vara positiv för om jag ger upp så ger hela familjen upp. Om jag ger vika för all negativitet och på riktigt öppnar upp mig själv och tar in hur svårt mitt liv blivit och är kommer jag att ge upp efter några timmar. Ge upp och dö. Så illa är det, så jag måste vara positiv och jag måste tänka och låtsas att det mesta är okej dygnets alla andra timmar förutom då jag skriver. Det bara är så.
Och för att min familj ska slippa fråga mig hur det är, hur jag mår, hela tiden ber jag dem läsa min blogg. Där får de bilda sig sin egen uppfattning, tolka mina texter och försöka förstå hur jag mår för dagen. Självklart pratar vi också om hur jag och de mår, hur vi har det och hur vi upplever saker och ting. Men inte för mycket och för ofta. Det blir också för tungt, om vi nu ska tala sanning för varandra vilket vi brukar göra. Så det jag vill säga med detta inlägg är: jag kanske verkar vara en negativ person med en negativ inställning till livet. Men så är det inte. Jag är i själva verket hyfsat positiv, trots min depression och trots mitt helvete till "liv".
Det är som jag brukar säga om varför jag orkar fortsätta kämpa. Jag orkar fortsätta kämpa och också vara så positiv jag förmår, inte nödvändigtvis för att jag själv vill eller för att jag egentligen orkar, utan för att min familj vill att jag ska fortsätta kämpa och vara positiv. Jag orkar för att jag måste, helt enkelt. Så är det med det...
Trisse (och Tyra och Tjorven) hjälper definitivt både mig och familjen att behålla vår positivintet, hopp och styrka. Och hundarna är också ofta en källa till glädje och positivitet, hopp och styrka. Det är ett som är säkert!
Åååååh du er sååååå flink til å skrive, elskede lille venn Hanna 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Jeg ser på deg som en VELDIG STERK O POSITIV jente jeg 💙💙💙💙💙💙💙 Utrolig jente, med bein i nesa!! 😃 😃 😃 😃 😃 😃 Og det er intressant å lese alt du skriver, jeg tar det ikke som klaging iaf!! Tenker at du har godt av å få ut dine fölelser 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 og få ut information om dine sjukdomar, vi har godt av å läre av deg, elskede venn Hanna 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Og sååååå fint bilde av Trisse da 😊😊😊 Varm klem fra Grethe 💜💜💜💜💜💜