hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Jag kanske verkar negativ, men det är jag inte... 💙

Så här är det. Bloggen är min ventil. Det är här jag skriver om min vardag, mina sjukdomar, mitt liv, mina bekymmer, mina symtom, min smärta, mina drömmar som gått i krasch. Det är här jag berättar om mitt helvete och hur dåligt jag mår, trots att jag inte alltid berättar precis hur jävligt allting är för att jag varken orkar själv eller litar på att ni som läsare orkar läsa om allt helvete. Vissa inlägg är mer positiva och andra är mer negativa. Som livet är, vissa dagar är mer ljusa och andra mer mörka. Lättare och svårare. Inget konstigt med det. Bloggen är en plats där jag vill vara ärlig och öppen, den är som en dagbok för mig. Och framförallt är den MIN. Jag kan skriva vad jag vill och känner, hur jag mår och vad jag tycker och det tar jag mig också rätten till att göra. Jag får en del skit för det, tyvärr, men ännu mer uppmuntran och kärlek, stöttning och uppskattning för det jag gör.

Folk uppskattar att jag är ärlig, att jag skriver om hur det är att vara sjuk, hur det kan vara att ha ME (och EDS, fibro mm). Jag tar mig tid och lägger väldigt, väldigt mycket energi på att skriva just eftersom jag verkligen brinner för att skriva. Och jag brinner för att sprida kunskap och uppmärksamhet om mina sjukdomar, främst ME, lika mycket. Men det är tufft och det tar hejdlöst mycket energi från mig, tro inget annat.

Eftersom mitt liv är så jäkla tufft att leva MÅSTE jag vara positiv som person. Så positiv jag bara kan vara, annars går det inte. Då blir det för svår, då orkar jag inte kämpa vidare en minut till. För att vår familj ska kunna vara tillsammans och må så bra som möjligt, trots mina sjukdomar och mitt helvete, MÅSTE vi som familj vara positiva och peppa varandra. Vi måste fokusera på annat än hur svårt allting är, hur motigt allt känns och hur dåligt jag mår varje vaken minut, året om. Vi måste låtsas om att mina sjukdomar inte finns. Att jag är mitt gamla jag, att jag mår okej, trots att det är så uppenbart för oss hela familjen att jag är allt annat än okej. Men återigen, både jag och vi som familj MÅSTE vara positiva, så ofta och mycket vi bara förmår. Annars går det INTE. Då kan vi lägga oss ner och ge upp, hela högen. Vänta på att vi ska självdö eller bli uppätna av myggorna och knorren. Och det vill ingen av oss.

Det fanns en familj innan jag blev så sjuk (trots att jag ju egentligen varit sjuk hela mitt liv). Det fanns ett VI innan jag blev så svårt sjuk och det fanns ett JAG innan jag tvingades sitta i rullstol och leva mitt liv i det mörka sovrummet. Detta gamla VI och JAG måste vi värna om, påminna varandra om, påminna oss själva om. För det är likadant där, gör vi inte det, fokuserar vi enbart på hur tuff vår nuvarande situation är så orkar vi inte. Ingen av oss.

Trots att många av mina inlägg kan upplevas negativa, klagande, självömkande osv osv är jag alltså INTE negativ. Inte egentligen, inte alla andra timmar om dygnet då jag inte författar texter till bloggen. Då är jag positiv, för att vi ska kunna leva som en familj. För att VI och JAG ska kunna överleva. Jag tvingar mig själv att vara positiv för om jag ger upp så ger hela familjen upp. Om jag ger vika för all negativitet och på riktigt öppnar upp mig själv och tar in hur svårt mitt liv blivit och är kommer jag att ge upp efter några timmar. Ge upp och dö. Så illa är det, så jag måste vara positiv och jag måste tänka och låtsas att det mesta är okej dygnets alla andra timmar förutom då jag skriver. Det bara är så.

Och för att min familj ska slippa fråga mig hur det är, hur jag mår, hela tiden ber jag dem läsa min blogg. Där får de bilda sig sin egen uppfattning, tolka mina texter och försöka förstå hur jag mår för dagen. Självklart pratar vi också om hur jag och de mår, hur vi har det och hur vi upplever saker och ting. Men inte för mycket och för ofta. Det blir också för tungt, om vi nu ska tala sanning för varandra vilket vi brukar göra. Så det jag vill säga med detta inlägg är: jag kanske verkar vara en negativ person med en negativ inställning till livet. Men så är det inte. Jag är i själva verket hyfsat positiv, trots min depression och trots mitt helvete till "liv".

Det är som jag brukar säga om varför jag orkar fortsätta kämpa. Jag orkar fortsätta kämpa och också vara så positiv jag förmår, inte nödvändigtvis för att jag själv vill eller för att jag egentligen orkar, utan för att min familj vill att jag ska fortsätta kämpa och vara positiv. Jag orkar för att jag måste, helt enkelt. Så är det med det...

Trisse (och Tyra och Tjorven) hjälper definitivt både mig och familjen att behålla vår positivintet, hopp och styrka. Och hundarna är också ofta en källa till glädje och positivitet, hopp och styrka. Det är ett som är säkert! 

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Grethe Hagen Sundbom
skriven :

Åååååh du er sååååå flink til å skrive, elskede lille venn Hanna 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Jeg ser på deg som en VELDIG STERK O POSITIV jente jeg 💙💙💙💙💙💙💙 Utrolig jente, med bein i nesa!! 😃 😃 😃 😃 😃 😃 Og det er intressant å lese alt du skriver, jeg tar det ikke som klaging iaf!! Tenker at du har godt av å få ut dine fölelser 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 og få ut information om dine sjukdomar, vi har godt av å läre av deg, elskede venn Hanna 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Og sååååå fint bilde av Trisse da 😊😊😊 Varm klem fra Grethe 💜💜💜💜💜💜

Svar: Tack, älskade Grethe <3 Jag blir så glad av din kommentar, ska du veta! <3 <3 <3 <3 <3 Härligt att du ser mig som den positiva person jag verkligen anstränger mig för att vara och i de flesta fall också är. Tack så mycket för dina fina ord <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 Många kramar och massa kärlek till dig, älskade Grethe <3 <3 <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

2 Bella
skriven :

Läste svaret på min kommentar och jo, jag kan förstå hur du tänker. Dock måste jag poängtera att även jag har varit svårt fysiskt sjuk, så jag vet hur det är.

Svar: Tack för att du läste och försöker förstå. Antar efter att ha följt din blogg länge att det är den svåra anorexin samt hyperhidros du menar när du säger fysiska sjukdomar och då måste jag verkligen motsätta mig att du skulle veta hur det är att ha svår ME, EDS mm som inte alls har liknande symtom som de sjukdomar du haft. Klart att du då upplevt svåra fysiska symtom, framförallt när du höll på att förlora kampen mot ätstörningen, men det är en stor skillnad ändå. Jag har haft ätstörningar också och den fysiska smärta går inte att jämföra på samma planet med den smärta och de fysiska symtom och framförallt fysiska begränsningar jag har i och med de sjukdomar jag nu lever med. Men jag uppskattar att du försöker förstå.
Hanna Andersson

3 Katarina
skriven :

Jag har aldrig upplevt att du är en negativ person utan tvärtom, din positiva personlighet lyser igenom allt! Beundrar dig just för att du så ärligt beskriver din vardag. Du har dessutom humor mitt i allt det jobbiga vilket jag är övertygad om också gör att du orkar med din tillvaro. Den finns ofta med i dina inlägg men de sämsta dagarna och perioderna måste du få känna att allt är hopplöst och inte heller orka ha humor, så klart. Är övertygad om att din Trisse och övriga "lånevovvarna" är medicin, jag saknar så mycket djur i min tillvaro just nu då jag tyvärr inte har orken för dem. Många varma kramar <333

Svar: Det var härligt att höra! Jag är faktiskt en positiv person, trots allt helvete och jag är alltid väldigt humoristisk och älskar sarkasm/ironi mm även om hjärnan inte längre är så fyndig och fattar galoppen på samma sätt som förr. När jag själv läser mina inlägg jag skriver upplever jag att min humor lyser igenom, men det kanske är svårt att se för vissa som bara tolkar mitt pladder om sjukdomar som meningslöst och negativt. Precis, humorn är oerhört viktig för att fixa vardagen. Och djuren också! Om jag kunde skulle Trisse (och Tyra och Tjorven och min chaufför Lina) besöka dig och sprida djur-kärlek och närhet. Jag är så tacksam som har min familj som sköter allt jobb som krävs med att ha hund. Hade aldrig kunnat ha hund själv, även om jag ger sällskap och gränslöst med kärlek hela tiden. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kan få ha ett djur igen i framtiden. Många varma kramar fina du <333
Hanna Andersson

4 Bella
skriven :

Nja, inte riktigt faktiskt. Hyperhidros i sig smärtar ju inte allt utan är mer som ett handikapp. Så den syftar jag inte alls till, det enda smärtsamma där är behandlingarna.
Som barn hade jag väldigt svår astma samt flertalet väldigt svåra allergier vilket skickade in mig till akuten väldigt ofta, att inte kunde andas må inte vara smärtsamt men jag vill ändå klassa det som väldigt allvarligt. Och det hände tyvärr ofta, så pass allvarligt att vanliga astmamediciner inte hjälpte utan jag behövde få starkare hjälp via sjukhus.

Anorexi i sig innebär ju en rad fysiska symtom, men jag utvecklade fysiska åkommor i och med mitt extremt dåliga tillstånd. Det är en stor skillnad på det. I anorexi får man ju t.ex låg kroppstemperatur, långsammare puls, hormonrubbningar osv men mina åkommor stannade inte där. Pga mitt extrema tillstånd utvecklade jag stora hjärtproblem och svikt i organen - och jo, där pratar vi både smärtsamt och allvarligt. Jag förstår hur du tänker för "vanliga" symtom vid anorexi går med all säkerhet inte att jämföra med allvarliga fysiska sjukdomar, men jag snarare utvecklade fysiska sjukdomar i och med mitt tillstånd. Om du förstår? Så jo då, jag förstår mer än du kan tro ;)

Svar: Jag känner tyvärr att du helt, eller delvis, missuppfattar mig nu Bella. Jag betvivlar inte det minsta att dina sjukdomar, allergier, astma, hyperhindros osv osv är och har varit väldigt jobbiga och allvarliga i allra högsta grad. Det betvivlar jag inte för en sekund. Jag har som sagt följt dig och läst nästan alla dina inlägg så jag har förstått att du var mycket, mycket sjuk i din anorexi och att du höll på att förlora kampen mot den fruktansvärda sjukdom och det är jag väldigt ledsen över. Jag är verkligen berörd av all skit du tvingats gå igenom, tro inget annat. Vi har många lika erfarenheter och förstår nog varandra kanske bättre än vi båda tror. Det är inte så lätt att kommentera inlägg hos varandra och få texten att uppfattas på exakt det sätt som är menat heller. Jag har aldrig varit så sjuk i någon ätstörning som du varit, så jag vet inte vad det innebär, men jag kan föreställa mig det. Vad jag däremot menar som jag verkligen motsätter att du kan föreställa dig är hur det är att leva med de fysiska begränsningar som mina sjukdomar ger mig som gör att jag lever med svår kronisk smärta dygnet runt och endast kan gå några meter, ibland inte ens det. Det är det jag menar att du inte kan föreställa dig som kan gå obehindrat och som har varit mycket fysiskt aktiv med träning och tävling mm.
Sen att vi båda två varit mycket allvarligt sjuka och haft organ som velat ge upp och fått fysiska bestående men av det osv osv kan vi relatera till båda två, även om det ter sig på olika sätt. Hoppas du tolkar detta svar rätt, för det sista jag vill är att trampa dig på tårna. För återigen, jag betvivlar inte att du varit svårt sjuk och att du upplevt mycket smärta i dina dagar. Det är inte det jag syftar på när jag menar att du inte kan sätta dig in i min situation.
Kram <3
Hanna Andersson

5 Bella
skriven :

Jaha med då förstår jag! Tror vi båda misstolkade varandra ;) Vad jag menar är att jag kan sätta mig in i hur det är att vara svårt fysiskt sjuk. Dock vet jag ju inte alls hur det är att ha just specifikt dina sjukdomar, för det har jag ingen aning om! Jag syftade till att vara svårt sjuk i allmänhet. Kram på dig!

Svar: Ja, det gjorde vi alldeles säkert. Det är faktiskt ganska svårt att skriva kommentarer och få dem att bli rätt tolkade. Inte så lätt! Det förstår jag nu. Och det jag syftade på var hur det är att leva med svår kroniska smärta och stora fysiska begränsningar. Skönt att vi är hemma med konversationen nu ;) Kram <3
Hanna Andersson

6 Ing-Marie%25252525252520Nordstrom
skriven :

Älskade Hanna. Har inte orkat skriva på ett tag. Men måste bemöta lite av det du skriver om om dig själv. Att du skulle anses gnällig och klaga över dina sjukdomar och vara negativ.Det är det sista man uppfattar dig som. Det är ju helt rvärt om. Du har humöret och hoppet uppe för jämnan och och otroligt påläst om sjukdommarna och skriver klart och redigt om dem. Ville bara tala om det. Har skrivit lite till dig om du orkar läsa någon gång.Ha det s bra du kan kära Hanna.💝💝💖💖❤️❤️💙💙💙💙💙💙😘😘😘😘😘😘😘😘😘😘😘😘😘

Svar: Älskade Ing-Marie <3 <3 <3 Det är likadant för mig! Det har tagit mig en månad att svara på vissa mejl/meddelanden. Det är som vanligt inte viljan det är fel på, verkligen inte, utan orken finns där helt enkelt inte. Jag läste vad du skrev, tack återigen <3 Men har inte orkat skriva och tror tyvärr inte jag göra det idag heller, midsommar och allt! Men du vet att jag verkligen uppskattar att vi skriver och att du är min vän <3 Tack så mycket för dina fina ord <3
Tack detsamma och glad midsommar till dig och familjen <3 Många kramar <3
Hanna Andersson