hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Helt blankt på minnesfronten igen...

Jag fick hyfsat med sömn i natt trots att det gör ont i handen varje gång PVK:n fastar i täcket och jag måste lyfta täcket och göra mig fri. Det gör såklart ont överallt annat också, att PVK:n hakar tag i täcket och fastnar är bara pricken över i eller gräddet på mosen. Jag har fruktansvärda smärtor helt i sin vanliga ordning. Men att ha en PVK på handen är inte helt som vanligt och känns därför liten jobbigt, särskilt när jag fastnar titt som tätt. Jag minns lite svagt att jag gick upp och fick frukost serverad. Sedan minns jag absolut INGENTING fram tills att jag vaknade för en halv timma sedan. Jag har inget som helst minne av att min älskade morfar var här. Vi kramades och jag var alldles tydligt förvirrad och ögonlocket och mungipan hängde. Jag hann ta en jordgubbe som morfar hade med sig och sedan var det ridå ner och jag fick mer eller mindre bäras upp till sängen.
 
Lina och mamma väckte mig tydligen efter några timmar och bjöd på sushi i sängen. Vi satt och åt, jag mer eller mindre halvt medvetslös och så fort mina sushibitar var slut la mig ner och somnade igen. Fram tills för en halvtimma sedan då pappa väckte mig. Jag har inget som helst minne av vad som hänt under hela dagen och frågan är om jag inte kommer glömma även att jag skrivit detta och äter middag som vi ska göra strax. Jag är trött, så trött att ögonen är svåra är hålla öppna och jag känner mig extremt yr och lite konstigt. Som att jag kan börja sluddra, bli förvirrad och få vänster ögonlock och mungipa hängde vilken minut som heslt. Så om Lina skriver morgoninlägget är det därför. Då fick jag ännu ett "anfal" strax efter att detta inlägg publicerats och då kommer HELA denna dag vara en minneslucka, inte bara 75 % som det är nu!
 
Tack alla ni som läser, kommentarer och skickar kärlek, stöttning och positiva tankar! Vad skulle jag göa utan er?! TACK för den kärlek ni ger, ni kan inte förstå hur mycket det betyder för mig! <3
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 me alltidvila
skriven :

<3 <3 <3

Svar: <3 <3 <3?
Hanna Andersson

2 Lena
skriven :

Käraste Hanna, vet inte vad jag ska skriva, du finns i våra tankar hela tiden. Just nu känns det som en omöjlighet att vi skulle kunna ses, men jag hoppas att allt snart på något sätt snart ska kunna vända. Du har fått din mammas farmors envishet och den kommer väl till pass nu. Stor kram Lena

Svar: Käraste moster! Jag hoppas också att vi kan ses så snart som möjligt! Men just nu funkar det inte. Träffade morfar förut men har inget som helst minne av det och var väldigt dålig/förvirrad/borta under tiden. Men vi får alla hoppas att det vänder och blirbä bättre snart!
Jag kan tänka mig att jag och er farmor har en del likheter. Både gällande envishet, sättet att klara svåra utmaningar och behålla humorn trots allt elände.
Stor kram <3
Hanna Andersson