hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Glad Midsommar! 🍓🍰😎

Jag vill önska alla mina underbara läsare, vänner och följare en riktigt Glad Midsommar! Jag hoppas att ni alla, friska som sjuka, har någon att fira med och har haft åtminstone en liten glad stund idag. Jag har haft några fina minuter och det är jag väldigt glad och tacksam för. Vår familj var/är bjudna till ett par grannar här ute på landet. Det var sillunch vid två-tiden och den var jag med på en stund- hör och häpna! Med en hög starka mediciner, solglasögon, öronproppar, elrullstolen Rudolf och en vilja av stål var jag med en stund och åt. Jag fick i mig en hel del trots illamående och magont och sedan kraschade jag i en lånad säng ett tag medan de andra gick och dansade (eller tittade på) runt midsommarstången. När alla, två- och fyrbenta, kom tillbaka var det dags för kaffe och jag drack en kopp och åt några jordgubbar, som jag tyvärr blev allergisk av, innan jag med mammas hjälp tog elrullstolen ner till vår stuga igen. Nu får festligheterna fortsätta utan mig och det har de gjort några timmar utan större problem, vad jag vet!

Jag är som sagt såå glad och tacksam att jag kunde vara med en liten stund och äta lunch trots den extrema ansträngning det är för mig att bara sitta upp en liten stund och stå ut med alla hemska (för min hjärna) ljud. Men det går inte att komma ifrån att det är tråkigt att ligga här nere i min ensamhet med ännu jävligare värk, huvudvärk, utmattning och ALLT annat. Jag är så yr att jag inte kan resa mig, bara att vrida på huvudet får hela rummet att svänga runt som i en karusell. Det är ett stort problem och börjar bli ännu större med tanke på att min blåsa är full och behöver tömmas. Men det går inte nu. Benen bär mig inte.

Trisse är kvar hos våra grannar eftersom några av våra grannar som är med på festligheterna faktiskt råkar vara Tyra och Tjorven och deras ägare. Jag hade inte hjärta att ta med honom när jag åkte hem för några timmar sedan. Och dessutom hade någon behövt komma ner till oss för att ta ut honom på promenad, så han har det bra där han är. Nu skulle någon behöva komma ner och eskortera mig till toan, men jag vill inte sms:a och avbryta mamma. Hon förtjänar en stunds frihet utan mig och mitt hjälpbehov.

Trisse är så stilig, tack vare Lina, i blågult band runt halsen. Är det midsommarafton så är det! Jag kommer bjuda på fler bilder imorgon, men ni som läser ikväll får hålla till godo med dessa så länge! 😎 

Eftersom värken och hjärnan är helt katastrof har jag tänkt ta mina starka sömntabletter om någon timma och sedan försöka somna för natten istället för att ligga här halvt medvetslös och plågas. Bättre att sova "bort" skiten. Eller bort och bort. Försvinner gör det ju inte detta elände, det är samma visa imorgon igen, då med en redig krasch efter dagens medverkan i midsommarfirandet, men att sova är så skönt. Några timmars paus från verkligheten och allt lidande.

Jag kan inte påstå att jag mår något lite bättre än värre än värst. Men till skillnad från många har jag åtminstone någon att fira med, om så bara i några minuter. Det är så många, alldeles för många, som är ensamma och det blir alltid mycket mer påtagligt dagar som denna. Precis som att det blir mycket mer påtagligt hur dåligt jag mår, hur lite kropp och hjärna orkar och hur hemskt gärna jag skulle vilja vara en normal 22-åring dagar som denna. Glad Midsommar önskar jag er alla!

Jag bjuder på en selfie, typ den första jag tagit, på icke snygga mig. Jag tycker aldrig jag blir bra på bild, men min terapeut jag slutade gå hos för ett tag sedan sa alltid att jag ska ta fler bilder på mig själv som ett sätt att träna mig själv att tycka om mig och det jag ser på bilden. Så här kommer en bild. Jag tycker inte om det jag ser, men jag skäms inte längre över hur jag ser ut, mer än ibland...! Det är ett framsteg!
Här ligger jag, yr och helt borta i skalleponken (som Lina och jag kallar hjärnan). Värken äter upp mig och helst vill jag brista ut i gråt. Men det ska jag inte. Utan istället försöker jag fokusera på hur lyckligt lottad jag är som har min underbara familj, hundarna och fina grannar/vänner! Det är verkligen inte alla som har det. 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Lina
skriven :

Du är alltid lika fin, både på bild och i verklighet❤️
Jag är glad att du kunde vara med en del på firandet igår och du förtjänar verkligen att ha det så bra som möjligt, framförallt dagar som midsommar. Jag är oxå enormt tacksam över att ha en så fin familj och vänner till familjen att fira med❤️ Och så hundarna såklart😍🐶 Puss älskling❤️❤️❤️

Svar: Tack, snälla Linis <3 Det är jag också. Trots att jag mår som jag gör idag.
Ja, det får vi vara tacksamma för! Jag är glad och tacksam för det varje dag. <3
Puss love <3 <3 <3
Hanna Andersson

2 Heléna
skriven :

Du har inget att skämmas för - du är lika fin både på ut och insidan Hanna! Jättefina bilder på stiliga herr Trisse också. Förstår att det blev för mycket för dig med firandet, men roligt att du iallafall kunde vara med ett tag <3 Många stora kramar världens finaste du <333

Svar: Tack, vad du är gullig, Helena <3 Och detsamma, du är så vacker! Både på in- och utsidan <333 Han är stilig han, herr Trisse. Och han vet om det! ;) Ja, det var roligt och det får vara värt smällen efteråt.
Många stora kramar världens finaste du <333
Hanna Andersson