hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, fyra diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Fråga från en läsare: är du (jag-Hanna) självmordsbenägen?

I förrgår kväll kom det in en en fråga här på bloggen som kort och gott löd: är du självmordsbenägen? Det var ingen enkel fråga att svara på, dels för att det är ett tungt och tabu-belagt samtalsämne man helst inte pratar om men också för att svaret på frågan är allt annat än enkelt. Men nedanför kan ni läsa vad jag svarade. Om svaret är lite luddigt ber jag om ursäkt, förklaringen är en mycket trött hjärna som var på väg in i ännu en "frånvaroattack" utan att jag själv riktigt var medveten om det.

Trots att det var svårt att svara på denna fråga, av de nyss nämnda skälen, kände jag att jag ville ge ett så ärligt och bra svar som möjligt. Och trots att det var svårt att skriva svaret VILLE jag svara. Självmord är något fruktansvärt som drabbar alldeles för många familjer i samhällets alla klasser och överallt i vårt avlånga land. Det finns viss forskning som visar på att ME-sjuka får en förkortad livstid med ca 25 år. Minns inte källan, men testa att googla för att se källan för de som vill, och orsaken till denna förkortade livslängd var i studien tre saker. Den ökade risken för cancer och hjärtsjukdomar som ME-sjuka har. Samt just självmord. Inte helt förvånande, sorgligt nog, med tanke på hur svår denna neurologiska sjukdom kan vara att leva med.

Vi MÅSTE våga prata om detta, hur svårt det än är. Det är som med sjukdomar, det försvinner inte bara för att man låtsas om att det inte finns och låter bli att se och prata om det. Därför svarade jag. Läs gärna! /H

Fråga: Vet inte hur jag ska fråga för att inte vara respektlös, men är du självmordsbenägen någon gång? Vill du avsluta ditt liv för du mår så dåligt och har så väldigt ont?
Förlåt att jag frågar så rätt fram men undrar! Kram från en annan med värk

Svar: Det är okej att du frågar, jag förstår att du inte menar att vara respektlös och hade jag uppfattat det så hade jag tagit bort din kommentar utan att svara på den. Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig har självmordstankar. För det har jag ofta. Det skulle nog varenda kotte ha i min situation, för det är inte alls konstigt- utan helt självklart- att man får det när man lever sitt liv i ett sovrum med mycket svåra smärtor och omkring hundra andra svåra symtom. Att ständigt hålla glädjen, hoppet och livslusten uppe då tror jag ingen skulle lyckas med faktiskt. Framförallt inte heller eftersom mitt liv är så isolerat. Det är tack vare bloggen och min telefon som jag har kontakt med andra människor (utom familjen) och får vara en liten, liten del av omvärlden. Resten kretsar krasst kring att överleva. Men bara för att jag får psykiska dippar, som just nu efter sjukhusinläggningen, betyder inte det att jag gör upp planer på att begå självmord. Jag är verkligen ingen impulsiv person och jag har levt med dessa svåra smärtor och kroniska sjukdomar i många år, så i så fall hade jag varit död för länge sedan, om jag gav upp så "enkelt". Jag vill mest av allt LEVA, kunna vara fri och självständig och ha en tillvaro värd att kalla ett liv. Just nu kan jag inte med bästa vilja säga att jag har det, men det finns ett litet, litet hopp inom mig som säger att jag en dag kanske kan få det. Därför försöker jag hålla ut. Även om det ibland känns extremt svårt psykiskt, inte bara fysiskt.
Ju svårare sjuk jag blivit desto mindre deprimerad har jag faktiskt blivit. Det tror jag inte nödvändigtvis beror på att jag blivit bättre i min depression, utan jag tror bara att det är så att jag inte skulle klara att både vara mycket svårt kroniskt sjuk OCH djupt deprimerad. Den kombinationen tror jag tyvärr bara hade slutat på ett olyckligt sätt. Därför pressar jag mig själv att må bättre psykiskt och blicka framåt och det har nog gjort att depressionen kanske blivit bättre, eller bara fått stå tillbaka. Kram
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 ME alltidvila
skriven :

Mycket viktigt ämne att våga prata om. Tycker det var modigt av din bloggläsare att ställa frågan och du är modig som svarar. Många kramar <3

Svar: Ja, det är det verkligen. Just därför gjorde jag denna fråga och detta svar till ett eget inlägg. Vi är nog många kroniskt sjuka som känner och tänker samma i denna fråga och vi måste kunna prata om detta och dela med oss trots att det är svårt. Tack, vi var modiga båda två! <3 Många kramar <3
Hanna Andersson

2 Jessica Högberg
skriven :

fy så fint att du svarar så öppet och ärligt!! önskar att jag kunde hjälpa... KRAM!

Svar: Tack så mycket, fina Jessica för din kommentar! KRAM <3
Hanna Andersson

3 Bella
skriven :

Fina, fina Hanna! Du är så stark. Det är skillnad på att vara suicidal och på att ha självmordstankar. Jag själv kan inte förneka att jag inte skulle avböja självmord, ärligt talat. Men suicidal? Nej, faktiskt inte. För trots elände kan jag blicka framåt, lyfta det positiva och våga tro på att allt kommer bli bra i slutändan.

Kramar<3

Svar: Finaste Bella <3 Tack, det är du med! Precis, det är en väldigt stor skillnad och det är viktigt att både poängtera och prata om, det också. Exakt så är det för mig med. Jag har självmordstankar så gott som varje dag och tyvärr haft i stort sett så länge jag kan minnas. Men jag är för den sakens skull inte suicidal- självmordsbenägen. Många tror nog det är exakt samma sak, men det är det ju inte! Det är skönt att vi båda kan ha den tron för att vi ska orka kämpa vidare trots allt. Kramar <3
Hanna Andersson

4 Elisabeth Östlund
skriven :

En viktig fråga, som du Hanna svarade ärligt och bra på! Att förmedla hopp, om än så lite, till den som har självmordstankar - att låta bli! Nej man ska inte stoppa huvudet i sanden, men det är en balansgång med ord och innebörd! Tack än en gång för din innehållsrika blogg! ❤️

Svar: Det är en väldigt viktig fråga. Tack så mycket. Precis. Tack så mycket <3
Hanna Andersson

5 Grethe Hagen Sundbom
skriven :

Dette var sterkt å lese, men veldig viktigt!!! 😃 😃 😃 Jeg syns du er sååååå flink til å utrykke deg, söte lille venn Hanna 💙 💙 💙 💙 💙 💙 Og veldig modigt 💙💙💙💙💙💙 STÅ PÅ JENTA MI 💜 💜 💜 💜 💜 💜 Kleeeemz fra Grethe 😃 💖

Svar: Förstår att det var det, men trots det ville jag ändå svara på frågan jag fick av en läsare. Det är ett viktigt ämne att prata om. Det värsta man kan göra är att blunda för det. Tack så mycket, det gör mig väldigt glad att du tycker det! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 Tack, det ska jag försöka fortsätta att göra! <3 Kramar finaste du <3 <3 <3
Hanna Andersson

6 Sara
skriven :

Viktig fråga att våga ta upp! Tycker du svarade mer än bra! Och jag kände faktiskt igen mig själv lite grann i det du skrev, för det är nog så att vi alla är mer lika än vi själva tror. Och kanske framför allt vi med kroniska smärttillstånd. Kram på dig :)

Svar: Ja, verkligen! Tack så mycket <3 Så kan det mycket väl vara, alla tampas vi med olika svåra tankar genom livet, självmord likaså. Ja, utan tvekan är det så att de med kroniska sjukdomar har mer självmordstankar än de som är helt friska, det tror jag också, och det är inte konstigt det minsta! Kram
Hanna Andersson