hannaslillaliv.blogg.se

I förrgår kväll kom det in en en fråga här på bloggen som kort och gott löd: är du självmordsbenägen? Det var ingen enkel fråga att svara på, dels för att det är ett tungt och tabu-belagt samtalsämne man helst inte pratar om men också för att svaret på frågan är allt annat än enkelt. Men nedanför kan ni läsa vad jag svarade. Om svaret är lite luddigt ber jag om ursäkt, förklaringen är en mycket trött hjärna som var på väg in i ännu en "frånvaroattack" utan att jag själv riktigt var medveten om det.

Trots att det var svårt att svara på denna fråga, av de nyss nämnda skälen, kände jag att jag ville ge ett så ärligt och bra svar som möjligt. Och trots att det var svårt att skriva svaret VILLE jag svara. Självmord är något fruktansvärt som drabbar alldeles för många familjer i samhällets alla klasser och överallt i vårt avlånga land. Det finns viss forskning som visar på att ME-sjuka får en förkortad livstid med ca 25 år. Minns inte källan, men testa att googla för att se källan för de som vill, och orsaken till denna förkortade livslängd var i studien tre saker. Den ökade risken för cancer och hjärtsjukdomar som ME-sjuka har. Samt just självmord. Inte helt förvånande, sorgligt nog, med tanke på hur svår denna neurologiska sjukdom kan vara att leva med.

Vi MÅSTE våga prata om detta, hur svårt det än är. Det är som med sjukdomar, det försvinner inte bara för att man låtsas om att det inte finns och låter bli att se och prata om det. Därför svarade jag. Läs gärna! /H

Fråga: Vet inte hur jag ska fråga för att inte vara respektlös, men är du självmordsbenägen någon gång? Vill du avsluta ditt liv för du mår så dåligt och har så väldigt ont?
Förlåt att jag frågar så rätt fram men undrar! Kram från en annan med värk

Svar: Det är okej att du frågar, jag förstår att du inte menar att vara respektlös och hade jag uppfattat det så hade jag tagit bort din kommentar utan att svara på den. Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig har självmordstankar. För det har jag ofta. Det skulle nog varenda kotte ha i min situation, för det är inte alls konstigt- utan helt självklart- att man får det när man lever sitt liv i ett sovrum med mycket svåra smärtor och omkring hundra andra svåra symtom. Att ständigt hålla glädjen, hoppet och livslusten uppe då tror jag ingen skulle lyckas med faktiskt. Framförallt inte heller eftersom mitt liv är så isolerat. Det är tack vare bloggen och min telefon som jag har kontakt med andra människor (utom familjen) och får vara en liten, liten del av omvärlden. Resten kretsar krasst kring att överleva. Men bara för att jag får psykiska dippar, som just nu efter sjukhusinläggningen, betyder inte det att jag gör upp planer på att begå självmord. Jag är verkligen ingen impulsiv person och jag har levt med dessa svåra smärtor och kroniska sjukdomar i många år, så i så fall hade jag varit död för länge sedan, om jag gav upp så "enkelt". Jag vill mest av allt LEVA, kunna vara fri och självständig och ha en tillvaro värd att kalla ett liv. Just nu kan jag inte med bästa vilja säga att jag har det, men det finns ett litet, litet hopp inom mig som säger att jag en dag kanske kan få det. Därför försöker jag hålla ut. Även om det ibland känns extremt svårt psykiskt, inte bara fysiskt.
Ju svårare sjuk jag blivit desto mindre deprimerad har jag faktiskt blivit. Det tror jag inte nödvändigtvis beror på att jag blivit bättre i min depression, utan jag tror bara att det är så att jag inte skulle klara att både vara mycket svårt kroniskt sjuk OCH djupt deprimerad. Den kombinationen tror jag tyvärr bara hade slutat på ett olyckligt sätt. Därför pressar jag mig själv att må bättre psykiskt och blicka framåt och det har nog gjort att depressionen kanske blivit bättre, eller bara fått stå tillbaka. Kram