hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, fyra diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Den här "gamla" kroppen överlever allt den utsätts för...

Det var en riktigt, riktigt anstängande dag för mig igår, som ni säkert förstår av mina inlägg från gårdagen. Alla dagar är i och för sig riktigt anstängande, men vissa är helt enkelt värre än andra. Gårdagen var en sådan dag. Jag grät flera timmar sammanlagt och var så fruktasvärt uppgiven. Tankarna snurrade och jag kände bara att detta är för mycket. Detta är inte sant. Jag klarar inte detta mer. Men saken är den att jag har inget annat alterantiv än att fortsätta kämpa. Min familj vill ha mig kvar och det är för dem jag fortsätter kämpa, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Det är "bara" att ta nya tag och försöka gräva fram den lilla gnutta energi som alltid finns undangömt någonstans. Att ge upp är inte ett alternativ, hur lockande det än må kännas. Och tro mig, det gör det.
 
Har man aldrig någonsin upplevt så svår smärta, utmattning, yrsel, huvudvärk och sömnbrist år efter år som jag har så kan man aldrig någonsin förstå. Det går inte att föreställa sig ett sånt lidande så varje morgon man vaknar och möter en ny dag känns som en stor, fet käftsmäll. Det går inte att föreställa sig hur kroppen kan vara så svag, förstörd, bräcklig, sönderskuren i, helstressad och allmänt riktigt, riktigt sjuk att det känns som att den ska ge upp varje minut. Men ändå överlever den. På något magiskt, förbannat, fantastiskt, fruktasvärt sätt verkar den här "gamla" jäkla skit-kroppen överleva allt det vedervärdiga den ständigt utsätts för. Jag vet inte hur, jag vet inte varför och jag vet inte om det är en lycka eller ett straff. Men min kropp verkar överleva det allra, allra mesta.
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Bella
skriven :

Kram Hanna<3

Svar: Kram Bella <3
Hanna Andersson

2 Netti Starby
skriven :

Du är en kämpe Hanna! Många styrkekramar från mig <3

Svar: Tack, det var snällt sagt! <3 Många kramar <3
Hanna Andersson

3 ME alltidvila
skriven :

Styrkekramar fina kämpe <333

Svar: Kramar tillbaka till dig fina kämpe <333
Hanna Andersson