Igår kväll fick jag ännu en anonym och taskig kommentar. Personen i fråga undrade om anfallen (frånvaroattackerna med tillhörande minnesluckor) gått över helt plötsligt. Jag valde att inte publicera den kommentaren då den var ställd på ett elakt sätt och inte av omsorg. Men om någon annan undrar samma sak så kan jag meddela att nej, "anfallen" har inte gått över helt spontant. Det vore väldigt skönt om de skulle sluta ta över min hjärna, men så är tyvärr inte fallet. Senast igår kväll hade jag en frånvaroattack och hela gårdagen är en enda stor minneslucka. Jag minns absolut ingenting från igår men jag har fått några saker berättade för mig. Dels att jag spydde några gånger och sedan mådde extremt illa och var helt borta resten av kvällen.
Så frånvaroattackerna och minnesluckorna har tyvärr inte försvunnit, hur gärna jag än hade önskat det. Bara för att jag inte skriver om något varje dag betyder inte det att just detta symtom (eller vad det nu är) inte finns längre. Bara för att jag inte beskriver till exempel hur katastrofalt ont jag har varje eviga dag, varje vaken minut, betyder ju inte det att jag inte har värk just den dagen. För det har jag tyvärr ändå, i allra högsta grad men jag kanske inte orkar skriva om min svåra kroniska värk/smärta varje dag. Det är likadant med frånvaroattackerna och minnesluckorna. Men nu vet ni lite bättre hur det ligger till.
Verkar finnas många där ute som känner hat och måste trycka ner andra med sina kommentarer.
Det man skriver på sin blogg är ju enbart en liten inblick i ens liv. Hur roligt är det att rada upp precis alla symtom man har varje dag? Även om man skriver att man haft en toppendag så är ju det relativt. Det betyder inte att man varit symtomfri.
Det verkar som att folk blir arga både när någon skriver att de hittat något som får dem att må bättre och när någon skriver om hur dåligt den mår. Förstår inte varför man klagar, det är ju inte som de är tvingade att läsa bloggarna. 💜💜💜