hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Bara för att jag inte skriver om alla syntom varje dag betyder det inte att de inte finns...

Igår kväll fick jag ännu en anonym och taskig kommentar. Personen i fråga undrade om anfallen (frånvaroattackerna med tillhörande minnesluckor) gått över helt plötsligt. Jag valde att inte publicera den kommentaren då den var ställd på ett elakt sätt och inte av omsorg. Men om någon annan undrar samma sak så kan jag meddela att nej, "anfallen" har inte gått över helt spontant. Det vore väldigt skönt om de skulle sluta ta över min hjärna, men så är tyvärr inte fallet. Senast igår kväll hade jag en frånvaroattack och hela gårdagen är en enda stor minneslucka. Jag minns absolut ingenting från igår men jag har fått några saker berättade för mig. Dels att jag spydde några gånger och sedan mådde extremt illa och var helt borta resten av kvällen.

Så frånvaroattackerna och minnesluckorna har tyvärr inte försvunnit, hur gärna jag än hade önskat det. Bara för att jag inte skriver om något varje dag betyder inte det att just detta symtom (eller vad det nu är) inte finns längre. Bara för att jag inte beskriver till exempel hur katastrofalt ont jag har varje eviga dag, varje vaken minut, betyder ju inte det att jag inte har värk just den dagen. För det har jag tyvärr ändå, i allra högsta grad men jag kanske inte orkar skriva om min svåra kroniska värk/smärta varje dag. Det är likadant med frånvaroattackerna och minnesluckorna. Men nu vet ni lite bättre hur det ligger till.

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Therese Åström
skriven :

Verkar finnas många där ute som känner hat och måste trycka ner andra med sina kommentarer.

Det man skriver på sin blogg är ju enbart en liten inblick i ens liv. Hur roligt är det att rada upp precis alla symtom man har varje dag? Även om man skriver att man haft en toppendag så är ju det relativt. Det betyder inte att man varit symtomfri.

Det verkar som att folk blir arga både när någon skriver att de hittat något som får dem att må bättre och när någon skriver om hur dåligt den mår. Förstår inte varför man klagar, det är ju inte som de är tvingade att läsa bloggarna. 💜💜💜

Svar: Ja, de är många. Exakt. Jag väljer ju delar av mitt liv jag vill dela med mig om och sedan är det annat jag inte vill skriva om. Nej, jag kan inte skriva om allting varje dag utan det blir lite av varje och resten lämnar jag utan att ha nämnt det, men det betyder ju (tyvärr) inte att det inte finns.

Ja, de är så arga många som kommenterar och jag är så jäkla trött på de anonyma kommenterarna jag får. Precis, den som inte vill läsa behöver inte det. Men väljer man att ändå läsa kan man väl ändå vara så pass vänlig att man då struntar i att lämna en elak kommentar till mig...
Kram <3
Hanna Andersson

2 Bella
skriven :

Men alltså, vissa människor.. bara för att man bloggar betyder inte det att man delar hela sitt liv. Ta inte åt dig Hanna!

Svar: Håller med dig...vissa människor...Nej precis. Jag kan inte skriva om ALLA symtom VARJE dag för det orkar jag inte. Utan jag skriver om lite olika, det jag vill helt enkelt.
Jag försöker att inte ta åt mig, men när de anonyma kommentarerna är riktigt elaka och rena personangreppen är det inte så lätt att inte ta åt mig.
Kram på dig Bella <3
Hanna Andersson

3 Anonym
skriven :

Förstår att du har symtom 24/7, även om du inte skriver om det hela tiden💗💗💗 Johanna

Svar: Ja, så är det. Men jag varken orkar eller vill skriva om alla syntom hela tiden, det går inte och det blir för mycket och för tungt. Tack för att du förstår! ❤️❤️❤️
Hanna Andersson

4 Martina
skriven :

Folk borde bara hålla käften ibland. Nu har jag det lite lättare att ta mig ut än vad du har och det händer att jag träffar folk ibland korta stunder. Då biter jag verkligen ihop och "spelar frisk", för jag behöver lite paus, försöka tänka på något annat en stund. Jag orkar inte prata sjukdom jämt. Det räcker liksom att jag lever med det, jag orkar inte prata om det också, det finns där tillräckligt mycket i alla fall. De stunder jag orkar vill jag hellre tänka på något annat så mycket det går. Jag sitter där och kämpar och det räcker :) Och då säger folk att jag verkar ju må bra!! :D :D :D

Om jag skulle berätta hur jag mår varje sekund och vad som händer i min kropp skulle jag gå under...det räcker med att jag går igenom det. När jag kan tänker och pratar jag hellre om något annat :) .Kram

Svar: EXAKT så är det, Martina! Du har helt och håller rätt i det du skriver och känner precis samma sak! Det funkar inte att rada upp och prata om alla jäkla symtom hela tiden för då skulle vi inte få göra annat. Men bara för att vi inte hela tiden talar om allt som är fel, för det är ungefär 200 grejer samtidigt, så betyder det ju INTE att vi plötsligt mår bra. Folk borde verkligen hålla käften ibland. Eller ganska ofta, faktiskt! Kram <3
Hanna Andersson