hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Vissa har det bättre än andra som har semester kvar! 😎

Mamma började jobba igen igår och idag, eller ikväll, är det Linas tur (Lina jobbar skift och oregelbundna tider så därför börjar hon idag). Men det är ju då så att vissa, pappa, Trisse och jag, har det bättre än andra (mamma och Lina) gällande just detta då vi nämligen har semester kvar. Pappa har denna veckan också och Trisse och jag har ytterligare några veckor kvar. Eftersom vi är varandra arbetsgivare (han anställer mig som givare av mys och klappar och jag anställer honom som magterapeut- beskrivning vad det är kommer imorgon- och sällskap) är vi flexibla och brukar inte krångla med att ge den andra förlängd semester. Vi tycker helt enkelt vi är värda det!

Jag tycker synd om mamma som från och med nu går upp före halv sex på morgonen och jobbar en lång stressig dag. Men å andra sidan har hon ett bra jobb och en bra lön (fast alldeles för dålig för antalet personer hon är chef över och allt slit hon gör! Landstinget...!) så det går ingen större nöd på henne. Problemet är inte jobbet i sig utan snarare att hon måste ta hand om mig när hon kommer hem från jobbet. Jobbet fortsätter efter jobbet. Det är just det jag tycker är jobbigast. Och känner skuld och dåligt samvete för och allt det där.

Jag känner en aning ångest att mammas och Linas semester är slut och att pappa bara har en vecka kvar och att Trisses och min "semester" (som jag ju skämtsamt kallar det) också är på väg att ta slut. Snart är sommaren över och då börjar den vanliga vardagen igen med massa vårdbesök, ännu mera krav, måsten och nya/fortsatta utredningar. Det är inte direkt något  jag ser fram emot och skillnaden mellan mig och de andra tvåbenta är att de faktiskt har haft semester. Riktig semester. Det har inte jag. Men låtsas-semester är kanske ändå bättre än ingen semester alls även om jag såklart önskar att jag fick en paus från min kropp, sjukdomarna oh lidandet om så bara en endaste dag! 

Men jag ska måste försöka vara positiv, som jag alltid är, och juli är ju ännu inte slut. Och trots att mamma och Lina börjat/börjar jobba är sommaren inte över än och vi kommer bo kvar här i sommarstugan tills i början av september som vi alltid gör. Det är fördelen med att ha så kort väg att köra in till stan (20 minuter) där arbetsplatserna är. Vissa sitter i bil en timma enkel väg, ja till och med ännu mer, året om till och från jobb så mamma, Lina och pappa ska inte klaga. Och det gör de inte heller. De som har absolut kortast resväg och så gott som ingen restid alls är Trisse och jag. Våra "arbetsuppgifter" som mys- och säng- och sällskap och magterapeut utförs i hemmet. Mycket fördelaktigt. Precis som den långa semestern!

Som sagt, vissa har det bättre än andra! ;)

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Bella
skriven :

Älskar din inställning! En helt fantastisk arbetsgivare du har ;)

Svar: Tack Bella <3 Ja, han är helt fantastisk! En sån arbetsgivare skulle alla ha! ;)
Hanna Andersson

2 Days by Johanna
skriven :

Kan förstå du känner ångest för din mamma och syster som hjälper dig efter sina jobb. Men som mamma kan jag säga att jag skulle göra allt för min son oavsett va det gäller. Det är så värt all tiden. Så din mamma och syster känner säkert likadant som jag gör. Hugo har inga syskon och kommer inte få men han har en mamma å pappa som kommer göra allt för honom.

Svar: Ja, jag har framförallt ångest för mamma. Dels jobbar hon heltid (och mer än så!) och så hjälper hon mig mest. Lina jobbar inte heltid och hon hjälper mig inte lika mycket, så det är främst för manma som jag känner ångest. Jo, det vet jag ju egentligen! Men skuldkänslorna och det dåliga samvetet smyger sig fram ändå mellan varven.
Jag är säker på att lille Hugo är världens lyckligaste lille plutt och att han har världens finaste föräldrar! <3
Hanna Andersson