Jag är fortfarande totalt "extra" kraschad och kan knappt inte stå på benen. Yrseln, värken, utmattningen, ALLT, är katastrof. Jag ligger allt som oftast i sängen helt förlamad, oförmögen att röra så mycket som ett finger eller en tå. Utmattningen är så fruktansvärt kraftig, så total och värken så stark, fullkomligt vedervärdig, att de tillsammans slår ut förmågan för min kropp att kunna röra sig. Jag tvingas ligga blickstilla. Inte ens vända sig om i sängen går. Så förlamande är tröttheten, utmattningen, yrseln och värken.
Det är en hemsk känsla att vara så förlamad. Jag känner mig som om jag vore levande begravd. Tankarna mal, hjärnan arbetar på högvarv, adrenalinet pumpar, pulsen är hög, stressen är total. Ändå kan jag inte röra mig. Det händer varje dag att jag tvingas ligga i sängen i många timmar, helt stilla, trots att jag är akut kissnödig och/eller väldig törstig. Förlamningen släpper lite så småningom och då kan jag halta de få meterna till toaletten och tillbaka. Men först efter x antal timmar.
Och att fråga efter hjälp bär emot. Jag får all mat och dricka serverad och framdukad. Antingen i sängen eller i vardagsrummet så jag kan halvligga. Men bara om tv:n inte är på och helst om jag är själv. Jag tvingar mig själv att äta middag tillsammans med de andra så ofta det bara går, men det är en stor ansträngning som såklart straffad sig efteråt. Trots att jag får mat, dricka, bestick, mediciner och papper (jag använder mycket papper då jag både spiller ofta och ju har en kroniskt influensa med bland annat rinnande näsa och ögon) händer det ibland att jag behöver något mer till sängen där jag ligger i min ensamhet. Det kan vara påfyllning av dricka, mera papper, en mobilladdare eller kanske bara lite uppdatering kring livet utanför sovrummet eller lite sällskap.
Men att behöva ringa mamma för att få levererat det jag vill ha in till mig, eller för den delen för att få mediciner eller hjälp till toan är svårt. Det bär emot. Jag vill inte störa. Jag vill inte störa mamma/pappa när de dricker kaffe, läser tidningen, grejar eller har något annat för sig. Därför ligger jag ibland (ofta) många timmar i sängen och är kissnödig, törstig eller med ökad (ännu jävligare) värk för att klockan gått över tid för mediciner. Det både föd att jag ideligen drabbas av förlamningar eller är för svag och yr för att gå upp. Men också för att jag inte vill be om hjälp. Jag vill inte vara en större belastning än jag redan är.
Ibland har jag god lust att be mitt lille sov-sällskap och ständiga följeslagare Trisse om hjälp med att få ett glas vatten till sängen och sånt. Men jag tror dessvärre att både hans lilla storlek och det faktum att han har fyra tassar och inte två händer sätter käppar i hjulet för honom. För han skulle såklart vilja hjälpa mi. Om han kunde. Men istället ger han mig det bästa stöd, det varmaste sällskap och den finaste kärleken. Och det är det bara han och Tyra och Tjorven som kan göra. Så de är allt ovärderliga även om de har fyra tassar och inga händer och är för små för att nå upp till både diskbänk och spis.
Tror dom skulle slappna av mer om dom visste att du bad om hjälp när du behöver...❤