hannaslillaliv.blogg.se

Jag fortsätter lite på sömntemat även i detta kvällsinlägg och analyserar rubirkens fråga. Det passar bra efter ännu en sömnlös natt...

I natt fick jag inte mycket sömn, som vanligt. Jag lyckades skrapa ihop en halvtimma. Max. När jag låg vaken och kände sån hemsk frustration och hade så ont att jag bara ville krypa ur mitt eget skinn eller ännu heller dö på fläcken låg Lina och sov någon meter i från mig i sin säng. Hon snarkade så gott och sov riktigt djupt. Andetagen var lugna och regelbundna. Snacka om att jag var avundsjuk på henne och hennes okomplicerade sömn. Det är jag alltid. Hon lägger huvudet på kudden och så somnar hon allt som oftast inom några minuter. Vilken dröm! Annat är det för mig.

När jag gick upp mitt i natten för att ta lite och dricka och sträcka ut min onda rygg och krampande ben råkade jag väcka Lina. Hon satte sig upp och frågade hur det var med mig. Mycket dåligt svarade jag och sa att jag inte hade sovit en minut sedan vi la oss för ungefär fyra timmar sedan. Att jag sover som en kratta, eller rättare sagt inte sover som en kratta, är inte direkt en nyhet för Lina eftersom vi bor tillsammans. Ändå ställde hon en fråga som jag tror hon inte ställt tidigare. Hon frågade rätt och slätt "varför kan du inte sova?".

Jag var tvungen att fundera några sekunder på ett svar. Ja, varför kan jag inte sova? Vad är det egentligen som är fel? Det är ju inte det att jag fastnar i tankar eller känner stress inför morgondagen eller något sådant. Det är helt enkelt så att ME:n gör att jag har en svår sömnstörning som antingen gör att jag sover så gott som dygnet runt eller nästan ingenting alls. Att jag har värk från helvetet, nervsmärtor, ilande, huggande, brännande smärtor gör inte direkt det hela bättre. Det är smått omöjligt att sova när ALLT gör så förbannat ont att det känns som att kroppen ska gå sönder.

Det är ju inte det att jag inte är trött eller att jag inte behöver sömnen. För trött är jag hela tiden, dödstrött och helt, totalt utmattad. Energilös och fullständigt matt och slut. Och sömn behöver jag ALLTID eftersom jag inte kan sova mig pigg, hur mycket jag än sover, och med tanke på den sömnbrist jag alltid lider av blir såklart sömnbehovet ännu större. Det är dessutom en riktig ansträngning för kroppen att alltid vara under så stor press som min kropp är i och med all värk/smärta, hög puls, lågt blodtryck, fullt med mjölksyra och adrenalin som förtvivlat pumpar runt i kroppen för att den ska orka göra det mest nödvändiga som att andas. För att den ska orka överleva.

Det är nog helt enkelt så att ME:n i kombination med den riktigt, riktigt svåra kroniska smärtan/värken jag har leder till dessa svåra sömnproblem. Det är så tufft att sömnen är så hårt drabbad med tanke på hur otroligt viktig sömnen är. Sömnen är livsviktig för alla, friska som sjuka, men ännu lite mer viktig för sjuka personer. Det är alltså inte konstigt att förstå att år av svår sömnbrist kan förkorta livslängden och leda till en mängd olika sjukdomar. Jag som redan har en mängd olika sjukdomar som dessutom i sig kan leda till förkortad livslängd. Utmärkt kombination...eller inte...