Trisse och jag umgås hela tiden. Förutom när han är ute på promenader såklart. Annars är vi bredvid varandra så gott som hela tiden, dygnet runt. Så det är klart att vi är tajta och att vi trivs i varandras närhet, uppenbarligen gör vi ju det! ;) Så de få gånger jag ska lämna (eller överge, som det känns som) honom känns uppriktigt tungt. Jag älskar honom så otroligt mycket och han är mitt störta stöd, mitt ständiga sällskap och min lille pojk. Trots att jag aldrig är borta länge utan bara är iväg på små korta, nödvändiga grejer (som vårdcentralen igår) känns det svårt att lämna honom. Jag vill inte! Jag kan nästan inte. Han hjälper mig att överleva. Han gör verkligen det. Så när jag är utan honom känns allt bara ännu mer meninglöst, svårt och tungt.
Myspys dag och natt! 🐶❤️
Så fort vi återförenas igen är det svårt att avgöra vem av som är mest glad, men troligtvis jag! Han har nog inte saknat mig lika mycket som jag saknat honom eftersom att han inte behöver mig lika mycket som jag behöver honom. För mig är han obytbar, han är ju min lille pojk. Men han en till mamma (Lina), en mormor och morfar, mamma Tyra, storasyster Tjorven och många fler och han älskar oss alla lika mycket. Jag älskar visserligen de nyss nämnda lika mycket allihopa jag med, men Trisse har en särskild betydelse för mig just eftersom vi umgås så mycket med varandra. Tyra, Tjorven och Trisse är alla tre mitt allt. Och Trisse är min lille trogna följeslagare och mitt bästa, och många gåner enda, enda sällskap.
Så fint! Relationen till ett djur kan vara så otroligt vikitg💕🐶