Just nu känner jag mig riktigt less. Jag har sovit väldigt dåligt, men ändå klart bättre än "normalt", tack vare mina plåster. Jag har extra ont i halsen och lymfkörtlarna är extra svullna. Jag har riktig magknip, är väldigt illamående och så yr att jag inte vet hur jag ska kunna ta mig ur sängen. Men jag måste upp från sängen så snart som möjligt för att få lite mat i magen, men framförallt för att ta mina morgonmediciner. Hela kroppen skakar som asplöv, pulsen är löjligt hög och hjärtat slår dubbelt och fladdrar i bröstet som en rädd fågel. Tårarna rinner ner för mina kinder och svetten rinner den med. Jag är egentligen inte ledsen, även om tårarna rinner. Det är bara det att jag har så ont, sån vedervärdig smärta och hemskt svår värk, att jag vill försvinna. Gå upp i rök och aldrig komma tillbaka.
Jag känner mig less. Varje morgon vaknar jag (eller på natten om jag ens har somnat alls) och drabbas av panik. Smärtan är så stark att det känns som ett knynävsslag i ansiktet så fort jag öppnar ögonen. Utmattninge, yrseln, illamåendet, huvudvärken och feberfrossan väller över mig som en flodväg och gör mig helt chockad. Jag vaknar så VARJE morgon, med samma svåra symtom, samma helvete, ändå är det lika hemskt och nästan chockartat varje gång. Jag blir liksom förvånad och helt förtvivlad att man kan mår så jävligt, direkt, bara man slår upp ögonen, innan dagen ens börjat. Sedan tar jag några anedtag, säger till mig själv att skärpa mig, jag tar mina morgonmediciner och försöker bara överleva dagen. Sedan är det samma visa om igen. Så det är inte kosntigt att jag är less.
Men vissa dagar är tyngre än andra. Som denna. Krachen är redan påväg efter gårdagens oväntade besök till vårdcentralen och jag vet att det är därför jag är riktigt less. Inte för den extra kraschen i sig, för den vet jag kommer så fort jag gjort något jag inte orkat. Men att jag blev tvungen att åka in till vårdcentralen helt oväntat och träffa en läkare som bevisligen inte ens kan göra mina hudbesvär bra igen bara för att få chansen att få träffa en läkare som kanske faktiskt kan hjälpa mig känns så frustrerande. Onödigt på något sätt. Onödigt var det såklart inte, då hade jag inte åkt in till stan för att träffa läkaren. Men jag är så trött på att vården, alla system och rutiner, inte är anpassade efter någon som jag. Att bli sjukare av att söka vård känns inte så kul.
Men. Nu är det gjort, remissen är skriven, den extra kraschen är här och kanske, om jag har tur, är jag ett steg närmare att bli av med mitt förbaskade "hudproblem" efter ungefär ett halvårs besvär som inte en enda läkare, hudspecialst eller ej, kunnat roda bot på. Jag är så less på den här skitkroppen som blir sjukare och sjukare och som drar på sig fler och fler sjukdomar och besvär. Idag tänker jag vara riktigt less, jag kan helt enkelt inte hjälpa det eller låta bli. Det är bra att deppa lite ibland så man kan ta nya tag och vara peppad och kämpa på sen igen.
Hoppas remissen kommer på måndag❤