Jag saknar att...
...gå en promenad med hundarna, vara ute i naturen och komma in i huset efter att ha varit ute och rört på mig. Att kunna sätta mig i soffan med bra samvete och känna att jag gjort något bra för min hälsa, för hundarna och för vårt välbefinnande.
...att bära och lyfta tungt. Arbeta med kroppen och hjälpa till, bidra med min insats. Att få svinont i musklerna efter arbete och tunga lyft är alltid mycket bättre (eller mindre dåligt) än att ha svinont hela tiden, dygnet runt, utan att ens ha gjort något. Annat än ligga i sängen då.
...känna en gnutta framtidstro. Jag vet att hoppet finns och att jag aldrig får ge upp men med ett tiotal KRONISKA, icke behandlingsbara sjukdomar som alla saknar bot känns hoppet ofta som bortblåst och framtidstron är inte alltid den ljusaste.
...rida! Vara i stallet. Fixa, pyssla och mysa med hästarna som jag älskar så mycket. Det känns ofta som att den sista livsglädjen och livslusten försvann förra sommaren/tidiga hösten då jag tvingades sluta rida. Efter det har jag bara ridit några enstaka gånger och har inte varit i stallet mer än max en gång i månaden. Om ens det. Sorg, förtvivlan, bedrövelse. Var sjukdomarna tvungna att ta också det ifrån mig?!
Som jag saknar att rida, vara i stallet, mysa med hästarna, träffa mina vänner i stallet, vara ute i naturen en liten stund, känna friheten på hästryggen, komma ut i skogen som jag bara kan när jag sitter på hästryggen, närheten till och samspelet med hästen. Som jag saknar allt det...
...vara aktiv i hemmet. Diska, laga mat, soppa golv och dammsuga. Plocka i ordning, organisera, strukturera och göra fint. Tvätta, tömma diskmaskinen och vattna blommor. Ja, tänk att jag saknar ALLT detta också. Det är nog först när man är helt oförmögen att göra dessa nödvändiga och självklara sysslor som man faktiskt saknar det extremt mycket.
...känna mig behövd. Vara någon att räkna med. Vara någon att lasta över börda på. Göra andra och mig själv nöjda med det jag presterat och åstadkommit. Jag vill bara vara med! Ta del av det alla friska gör, vara med där det händer något. Jag vill LEVA helt enkelt!
...minnas saker och ting och ha en hjärna som fungerar. Jag saknar verkligen MIN hjärna. Den hjärna jag har nu är INTE min. MIN hjärna hade ett minne som få, fotografiskt minne i vissa hänseenden, den kunde tänka i flera led, den var stresstålig och den höll koll på allt. Den hjärna jag har nu har ett minne som en guldfisk, hjärnan är så trött att hela dagar går förlorade. Den kan inte tänka snabbt, den fungerar helt enkelt allmänt dåligt och det är en stor begränsning och stor sorg och frustration.
...jag önskar att jag kunde säga att jag saknar hur det känns att sova bra och vara smärtfri. Men jag saknar inte det eftersom jag aldrig upplevt det, som jag minns. Sedan att jag önskar att jag en dag ska få uppleva hur det är att både sova bra (utan starka sömntabletter) och hur det känns att inte ha sån svår värk och smärta att tårarna konstant bränner innanför ögonlocken är väl självklart!
...drömma fritt. Göra listor över tänkbara yrken som kan passa mig. Planera vilka hundraser jag ska ha innan jag dör, drömma om vilka resor jag vill göra. Visst kan jag fortfarande drömma, och det gör jag, men det är inte alls samma sak längre. Att fundera över tänkbara yrken som 22-årig sjukpensionär gör bara ont. Att tänka på hundraser när jag inte kan ha någon hund själv och alltid har dåligt samvete för att jag inte ger mina nuvarande hundar det de förtjänar att få av mig funkar inte heller. Och att drömma om resor till Asien är svårt när det känns som en riktig långresa att ta sig från sängen till toan och tillbaka. Men, som sagt. Drömma gör jag fortfarande, men inte som förr. Inte lika fritt och inte med samma glädje, spänning och förväntan.
...klä på mig "riktiga" kläder varje dag. Alltså jeans och t-shirt och Converse som jag hade på mig varje dag under hela skoltiden. Jag saknar också att klä upp mig, göra mig fin med smink och fixat hår och ta på höga klackar. Det är alltid roligt att klä upp sig och bli fin och det är alltid att föredra att ha jeans och t-shirt framför nattlinne och pyjamas en helt vanlig dag. Så självklart saknar jag det.
...ha en hjärna och en kropp som inte är helt intolerant mot livet. Jag saknar att ha en hjärna som tål intryck, ljud, ljus och rörelser och jag saknar en kropp som klarar av att leva. Gå, stå, hoppa, springa, bära. Jag saknar min gamla hjärna som fixade att leva. Och jag saknar min gamla kropp som accepterade att bli tvingad och låtsas vara frisk och stark. Någon frisk kropp kan jag inte sakna för det har jag aldrig upplevt. Det har jag aldrig haft.
❤❤❤