hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Missar det mesta, både tiden och livet passerar förbi...

När jag ligger i mitt sovrum dygnet runt, med dörren stängd och i vissa fall även med öronpropparna är, missar jag verkligen det mesta. På grund av min bra hörsel hör jag ofta vad som händer där utanför, men jag orkar inte gå upp och vara med. Jag missar därför det mesta och är inte med på nästan något alls. Igår till exempel, fick vi först besök av mormor och morfar på förmiddagen. Jag hörde att de var där ute på altanen, jag hörde kaffemuggarna slå mot bordet och jag hörde att de pratade. Men jag orkade inte gå ut och vara med. Jag gick inte ens ut för att säga hej, jag låg helt förlamad i sängen.

Sedan på eftermiddagen kom två vänner till mamma och pappa förbi och sa hej och tog en fika (tror jag) på någon av altanerna. Också då hörde jag att vi fick besök, men jag orkade inte engagera eller bry mig mer om det. Utan jag låg bara kvar i sängen, rörde inte en min utan låg där i min ensamhet och plågades som jag alltid gör. Timma efter timma. Medveten om att tiden går och livet fortsätter, trots att jag inte är en del av det. Det är så förbannat tråkigt, sorgligt, hemskt, tragiskt och frustrerande. Ändå kan jag inte göra något åt det. Det bara är så här.

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Days by Johanna
skriven :

Tack kära rara du för dina fina ord på mitt inlägg. Att höra dem orden just från dig, tar extra och jag sitter med tårar i ögonen. Du är god rakt igenom och jag önskar dig ett bättre öde än det du har nu.

Stor kram till dig <3 Jag hoppas du får lite av ebsöken uppe på ditt rum med när du inte orkar gå upp. bara ett hej kan räcka. och en lätt klapp på axeln.

Svar: Självklart ville jag skriva något till dig och självklart stöttar jag dig, så gott jag kan <3 Tack, snälla du <3 Du är en fin människa, Johanna <3
Tack, jag får alltid mycket besök av familjen som både sitter inne hos mig och pratar och som kommer och lägger sig en stund i sängen med mig när jag inte orkar gå upp. Det är fint av dem <3
Kramar till dig <3
Hanna Andersson

2 Katarina
skriven :

Förstår din frustration Hanna, önskar så mycket att du skulle orka delta i det som händer omkring dig! Visst är det konstigt med att timmarna och dygnen liksom passerar förbi. Jag fattar inte var dagarna tar vägen. Hoppas din sömn ska bli ok och att du ska ha lite mer ork under morgondagen också. Stor kram fina vän <3

Svar: Jag förstår att du förstår och jag vet att du känner samma! Trots att det känns som att tiden segar sig förbi och som att varje minut av lidande är som en timma så går tiden ganska fort ändå. Det är som jag brukar tänka, tiden bryr sig inte om något, den bara fortsätter att gå utan minsta hänsyn till någon eller något. Tack, det hoppas verkligen jag med! Skrev ett inlägg som kommer ut imorgon morgon om just mitt hopp att sömnen ska bli lite bättre nu när jag börjat med det superstarka smärtstillandet igen.
Kramar fina vän <3
Hanna Andersson

3 Netti Starby
skriven :

Usch vad jobbigt du har det och jag förstår att det känns fruktansvärt att missa så mycket. Ta hand om dig finaste Hanna och många styrkekramar från mig! <3

Svar: Ja, det är riktigt jobbigt. Det är frustrerande och väldigt tråkigt och sorgesamt att missa så mycket. Missa livet. Tack, Detsamna fina Netti <3 kramar
Hanna Andersson