hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Jag är så galet rädd för vissa saker...🤕

Jag är inte en person som är särskilt rädd av mig. Jag är inte lättskrämd och jag försöker att inte oroa mig eller ta ut saker i förskott. Jag försöker att ta det så lugnt jag kan för jag vet att det tar väldigt mycket energi att vara rädd, nervös, orolig osv hela tiden. MEN. Jag är bara människa. Självklart oroar jag mig över saker och ting. Självklart är jag rädd. Och att jag blivit så sjuk har inte direkt gjort mig mindre orolig och rädd. Tvärt om. Jag har återigen fått lära mig den hårda vägen hur oförutsägbart livet är och hur mycket skit en och samma människa kan tvingas gå igenom under kort tid (22 år).

Här kommer en lista över saker jag ständigt är orolig och rädd för:

- Att Försäkringskassan när som helst ska ta min lilla, lilla sjukpension ifrån mig. Den sjukpension jag har är visserligen alldeles för liten för mig att leva på (så länge jag inte bor hemma, men det kommer jag förhoppningsvis inte göra hela livet) och ändå är jag så extremt beroende av den

- Att någon i min familj ska bli svårt och/eller kroniskt sjuk som jag. Då jag vet vilket lidande det är önskar jag ingen det, framförallt ingen jag älskar!

- Att jag ska drabbas av en förlamning som jag gör var och varannan dag och sedan "fastna" i den och inte ta mig ur den

- Att jag ska bli ännu svårare sjuk eller att sjukdomarna kommer ta död på mig, vilket inte är omöjligt att de gör förr eller senare

- Att jag ska tvingas "leva", alltså överleva, och vara så här sjuk resten av mitt liv, så gammal jag nu blir, så att jag aldrig får chansen att förverkliga någon av mina stora drömmar. Få hålla mitt egna lilla barn i famnen, gifta mig, utbilda mig och få en fast anställning, köpa ett hus osv osv

- Att jag aldrig ska kunna betala (både i pengar, men också på andra sätt) tillbaka till min familj för ALLT det de gjort för mig under alla år som jag varit sjuk, framförallt de senaste åren då jag behövt väldigt mycket hjälp bara för att kunna överleva (mat, dricka, mediciner, dusch mm)

- Att jag aldrig ska få bli lite friskare/mindre sjuk så jag kan börja rida igen och ta en promenad (alltså GÅ på egna ben) med hundarna som jag inte gjort på flera år

- Att Linas cancer kommer tillbaka, vilket det finns risker att den gör då den variant hon drabbades av är den svåraste sorten av hudcancer

- Att min mormor och morfar dör när jag är så här sjuk och att jag då inte har träffat dem på länge då jag tyvärr inte har varit ett så närvarande barnbarn de sista åren som jag tidigare alltid varit. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde vara det nu också, närvarande, och att vi kunde ses mycket oftare 

- Att jag dör utan att ha bättre, eller i vissa fall någon, kontakt med personer som en gång stått mig nära och som betydde/betyder mycket för mig. Livet är för kort för att inte ha en relation med och träffa personer man tycker om, är släkt med och har mycket gemensamt och minnen med

- Hur jag ska överleva hundarnas (Tyra, Tjorven och Trisse) död. Hur det än går lär ju de dö innan mig. De är snart 9, snart 7 och snart 4 år gamla och som nog alla vet blir inte hundar mer än max 14-15 (i bästa fall) år. Hur jag ska kunna leva utan dem, mina små hjärtan, kan jag inte ens tänka på för det gör så ont...

Mina små hjärtan. Snälla lämna mig aldrig. Jag älskar er så. Ni är mitt allt. Jag kommer aldrig lämna er. ❤️🐶❤️🐶❤️🐶

- Att mammas och pappas äktenskap och min relation till mina föräldrar och syster ska ta eller har tagit skada av att jag blivit så sjuk. Att jag blivit så sjuk har såklart drabbat hela familjen och gjort att hela familjen tvingats anpassa sig mycket efter mitt tillstånd och att jag måste ha mycket hjälp och stöttning i det mesta

- Att jag kommer tappa ännu fler vänner på grund av mina sjukdomar

- Att det var så här mitt liv blev. Att hela mitt liv från dag ett präglats av sjukdom, omänsklig smärta, mediciner, operationer, sjukhus, sjukhusinläggningar, regelbundna vårdbesök, fysiska begränsningar, oro över framtid pga sjukdomar. Att jag aldrig fått känna frihet, självständighet, lycka på "riktigt", alltså som frisk, och att min kropp och hjärna aldrig kommer bli MINA och fungera. Det är jag rädd att jag aldrig kommer få uppleva, att det var så här mitt liv blev och att det inte blir bättre än så här. Det är jag galet rädd för...

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Netti Starby
skriven :

Men Hanna du ska inte tänka på alla dessa hemska saker för inget av det ska hända! Många kramisar från mig finaste Hanna! <3

Svar: Nej, vi får verkligen inte hoppas att något av det kommer hända. Det vore bara för hemskt. Många kramar vackra du <3
Hanna Andersson

2 Jessica Högberg
skriven :

Jobbiga rädslor. Jag håller tummar och tår att ingen endaste liten en slår in!

Svar: Det är väldigt jobbiga rädslor och stor oro :( Tack, snälla Jessica <3
Hanna Andersson

3 Bella
skriven :

Förstår att det är skräckfyllt. Kramar på dig Hanna!

Svar: Det är verkligen skräckfyllt, men jag arbetar mycket med mig själv och försöker att endast tänka på det ibland, inte mer. För det går inte. Kramar <3
Hanna Andersson