Som jag skrev i inlägget imorse har ALLA mina sinnesintryck, mina sinnen, blivit överkänsliga och väldigt mycket starkare. Imorse skrev jag lite om rörelseintryck, hur jobbigt och påfrestande det är för hjärnan ovh beskrev hur det påverkar min hjärna. Jag skrev också om luktsinnet, alltså doftintryck och det tror jag inte att jag nämnt någon gång tidigare, hur överkänsligt mitt luktsinne blivit på grund av ME:n (och kanske även fibromyalgin). Nu tänkte jag beta av ett sinne till som också blivit påverkat, med andra ord överkänsligt och som påverkar mig negativt varje dag. Alltså överkänsligheten av detta sinne, dessa intryck som hjärnan inte tål, misstolkar, övertolkar, inte vill ta hand om osv. Det sinne jag pratar om är smaken. Smakintrycken, närmare bestämt.
I takt med att jag blivit sämre och sämre i ME:n (och fibromyalgin och alla andra sjukdomar som tillkommit samt försämrats) har mitt smaksinne, mitt smakintryck, mina smaklökar ändrat sig på något konstigt vis. Jag kan inte riktigt förklara det, är jag rädd, men jag ska försöka. Förr älskade jag hushållsost, mild i smaken passade den mig perfekt. Nu tål jag inte hushållsost längre. Det smakar gräs. Ja, gräs! Jag har aldrig smakat på gräs, så jag vet egentligen inte hur det smakar, men jag föreställer mig att det smakar så som jag upplever hushållsostens smak nu för tiden. Vissa dagar smakar ett glas kallt vatten riktigt gott, andra dagar får jag inte ner en klunk. Det är som att vattnet smakar dåligt. Fast det inte gör det. Det händer ofta att någon i familjen ger mig en portion mat (ja, det händer ju flera gånger om dagen då jag inte orkar fixa någon mat själv och jag har inte svultit ihjäl än!) och så smakar jag och måste spotta ut. Maten smakar dåligt, fel, som att den börjat mögla.
Först trodde jag att så också var fallet. Att hushållsost, vattnet eller den lagade maten faktiskt var dålig. Men jag har bett dem andra smaka på det jag reagerar så starkt på upprepade gånger och de kan med säkerhet säga (och jag tror dem) att maten INTE är dålig. Det är jag, mina smaklökar, min hjärna som har förändrats. Det är väldigt jobbigt. Varje dag måste jag tvinga i mig mat, som enligt hela min hjärna skriker är dålig, för att jag ju måste äta! Varje dag dricker jag vatten trots att det inte smakar gott, även där enligt min hjärna och förändrade smaklökar.
Jag arbetar med mig själv, försöker övertala mig själv gång på gång att maten ÄR bra och god. Att vattnet inte är något konstigt med. Men det är inte så lätt när hjärnan, munnen, tungan, svaljet, magen, tarmarna säger något helt annat. Motsatsen. Att jag sedan får allergiska reaktioner, det är tydligen ingen allergisk reaktion i ordets rätta bemärkelse, utan mitt immunförsvar som vänder sig mot sin egna kropp (en autoimmun reaktion som framkallas av ME: och mitt nedsatta allmäntillstånd), av det mesta jag äter gör ju inte saken lättare. Inte heller blir smakupplevelsen bättre, mindre "fel", "konstigt" när jag får magont och dålig mage och blödande tarm varje dag, oavsett vad jag äter.
Det är alltså riktigt komplicerat det här, precis som allting med överkänsliga sinnen och en överkänslig och övertrött hjärna är. ME i sig är en extremt komplicerad sjukdom så att det blir så här med överkänslighet mot alla intryck är kanske inte så konstigt. Men det är riktigt, riktigt jobbigt.
Jag som brukade ÄLSKA choklad är nu för tiden mycket sällan sugen på choklad. Det smakar inte längre. Och jag blir ändå bara "allergisk", fast det är ju inte det jag är... Suck. Ska jag inte få njuta av lite choklad nu längre ens...
Överkänsligheten mot alla ljud, allt ljus och alla rörelser gör mig allergisk mot LIVET och intolerant mot att LEVA. Överkänsligheten och "misstolkningarna/feltolkningar" mot dofter och smaker gör mig oförmögen att kunna njuta av det som ska vara gott här i livet, mot det som är livet. Det är med andra ord inte konstigt att jag upplever att mina sjukdomar har tagit mitt LIV ifrån mig, samt möjligheten att LEVA. Jag överlever bara just nu. Och det är varken samma sak, eller ens i närheten av det jag mest av allt vill, nämligen att LEVA mitt LIV.
Det där är himla jobbigt! Jag är ju själv väldigt påtaglig gällande smaker, men det är något jag alltid varit så jag störs inte riktigt vad det heller. Det har ju liksom alltid varit så.