På tal om det jag skrev om imorse (eller jag skrev det i natt, men det kom ut imorse) om att vila och sömn inte är samma sak och att man inte nödvändigtvis blir piggare eller mindre utmattad och trött trots åtskilliga timmars vila eller sömn så tänkte jag ta upp ett ämne som är liknande och på samma spår. Något jag också berörde lite snabbt och lätt i morgonens inlägg och som jag tänkte ta upp lite mer nu, nämligen detta med återhämtningen hos oss ME-sjuka. Eller snarare bristen på återhämtning.
Generellt sätt kan man säga att ju svårare sjuk man är i ME desto sämre återhämtning har man. Är man som jag mycket svårt/mycket allvarligt sjuk i ME är återhämtningen väldigt dålig, ja i vissa fall till och med i stort att obefintlig. Så är det för mig. Minsta lilla jag gör som är för mycket för mig (allt annat än att ligga blick stilla ovh blunda, med andra ord) leder till att jag blir extra kraschad och att jag då alltså har ännu kraftiga symtom och mår ännu sämre. Återhämtningen för mig efter dessa "övertramp" är mycket, mycket lång och långsam och ofta icke existerande. Det är därför jag blir sämre och sämre, år för år, för att jag helt enkelt inte återhämtar mig efter de krascher jag ofrivilligt drabbas av.
För mig är något av det svåraste med ME just bristen på återhämtning. Det är det som mestadels bidrar till att jag inte kan vara aktiv, eller ens leva. Det är bristen på återhämtning och att återhämtningen ofta uteblir helt och hållet som gör att jag blivit så här väldigt svårt sjuk i ME. OM min återhämtning hade fungerat lite grann, i vissa fall om den fungerat alls, hade jag aldrig kommit till den här nivån av min ME. Om jag hade chansen att återhämta mig hade inte heller mina andra sjukdomar blivit så svåra och besvärliga. Just att jag återhämtar mig så knappt och så dåligt och långsam, och till och med inte alls, har också bidragit till att mitt allmäntillstånd blivit så nedsatt.
Min kropp befinner sig alltid i svårt krasch-läge. Den håller alltid på att återhämta sig efter senaste extra kraschen den drabbats av. Den är aldrig på en "normal", vanlig, lugn och stabil plats. Den måste hela, hela tiden försöka återhämta sig så långsamt, så långsamt och det tar såklart massvis med kraft och energi det också. Och just när den håller på att återhämta sig efter förra kraschen drabbas den av en ny eller en för svår krasch som den helt enkelt inte kan återhämta sig från alls och vips har jag hoppat ner ett pinnhål i mitt mående. Bara sådär har jag blivit ännu sämre i min ME, jag har drabbats av en permanent försämring som är för svår och som min kropp är alldeles för sjuk och svag för att återhämta sig från. Det är en bidragande orsak, en av flera orsaker, till varför jag blivit så svårt sjuk i ME. Bristen på och frånvaron av återhämtning.
Vad jobbigt du har det med återhämtningen och många kramisar från mig! <3