hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Äta middag med sig själv

Även när jag sitter med runt bordet, eller halvligger i soffan vid vardagsrumsbordet och äter, när de andra äter känns det som att jag äter middag med mig själv. Jag äter helt själv ibland, i sängen i sovrummet eller ensam i soffan för att de andra sitter ute i solen och äter eller för att de andra redan ätit medan jag låg och vilade. Men då när jag äter ensam för att jag faktiskt är fysiskt ensam känns det okej. Det är värre när jag äter middag i sällskap med de andra, men ändå äter middag med mig själv.

Anledningen till att upplevelsen blir och att det känns som att jag äter middag med mig själv även när jag inte är vid bordet är att jag inte orkar vara social. Jag hör vad de andra pratar om (även om jag har öronproppar så hör jag tyvärr allt) men jag orkar långt från alltid delta i samtalet. Att äta kräver så mycket energi och kraft av mig att det är det enda jag orkar med just då. Att tugga gör ont, att föra gaffel till munnen är väldigt jobbigt och att sitta upp är ännu jobbigare och kräver extremt mycket energi. Att få i sig mat trots ett konstant illamående och aptitlöshet och svårigheter att svälja är en stor utmaning. Därför blir inte mycket till övers.

När jag äter middag i sällskap av andra stålsätter jag mig för att orka vara med en liten stund. Men de andras prat och ljudet av bestick mot tallrikar och glas som sätts ner på bordet med upprepade smällar är fruktansvärt plågsamma för min extremt överkänsliga hjärna. Och att sitta upp går bara under en väldigt begränsad tid. Värken stegrar sig, yrseln, utmattningen och tröttheten tilltar och jag går i regel alltid från bordet innan någon alla har ätit färdigt för att jag helt enkelt inte står ut mer. Det kan tyckas vara oartigt av mig, men det är ju inte för att vara respektlös som jag lämnar bordet först utan för att kropp och hjärna inte klarar påfrestningen mer. Jag kan inte hjälpa att det är så.

Mm så gort det ser ut! Jag älskar fisk och citron! Och morfars egenodlade pepparrot, lingon, ärtor och potatis är inte heller så dumt! 

Jag sätter mig alltid till dukat bord, som den sista som tar plats kring bordet eftersom jag varken varit med och lagat mat eller dukat. Jag går alltid först från bordet och hjälper inte till att duka av eller greja med maten som blev över eller ta hand om disken. Samtalen startade ofta innan jag kom och de avslutas nästan alltid efter att jag gått och min medverkan under tiden jag väl är med kring bordet är allt som oftast väldigt begränsad. Det är alltså inte det minsta konstigt att det alltid känns som att jag äter middag med mig själv. Även om jag inte alltid gör det...!

Jag vill dock understryka att jag inte direkt mår dåligt av att "äta middag med mig själv", som det alltid känns som att jag gör- sällskap eller ej. Utan det är bara så det är nu för tiden. Det är så det funkar och det är också så det måste vara nu för att jag ska orka få i mig någon mat. Att lyssna öl de andras konversation, utsättas för alla hemska ljud och få lite mat i magen är fullt tillräckligt för att krascha resten av dagen i sängen när maten är uppäten. Skulle jag dessutom delta aktivt i konversationen, som jag gör ibland, skratta, delta och vara med skulle jag inte orka äta och dessutom skulle jag krascha ännu mera efteråt. Det skulle i sin tur påverka kommande måltider och kommande dagars mående.

Så att jag äter middag med mig själv är inte direkt ett aktivt val, för självklart önskar jag att jag orkade delta och vara med som jag kunde förr, men det är inte heller något i sig som gör att jag lider något större. Jag är så van vid att vara isolerad och styras av sjukdomarna och prioritera, snarare prioritera bort, för att överleva. Jag är helt enkelt van vid att äta middag med mig själv och jag gossar att många sjuka är det. Kanske är ni några som läser detta och i så fall vet ni nu att ni inte är ensamma. Det är ni aldrig! 💙 

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: