Dagarna går, tiden passerar. Jag ligger här i sängen och plågas, lider och känner hur hemskt mycket min kropp måste kämpa bara för att överleva. Det är ett helvete utan dess like, denna vardag, detta "liv". Dagarna är ungefär likadana, bortsett från några små skillnader. Varje dag kämpar jag mig upp ur sängen, får i mig lite frukost och mina mediciner innan jag stupar i säng igen. Sedan får jag kanske i mig lite lunch, som serveras i sängen eller i ett rum där jag kan sitta själv och äta. Sedan är det kollaps i sängen igen innan jag kämpar mig upp på kvällen för lite mat och kanske en mugg kaffe och i bästa fall lite socialt umgänge med familjen. Sedan är det krasch i sängen igen och så börjar det om.
Dagarna är så lika så det är svårt att skilja dem åt. Jag har lika hemsk värk varje dag. Lika mycket yrsel, illamående och svår huvudvärk. Lika svår utmattning och lika svår feberfrossa. Varje dag. Varje natt. Jag drabbas av förlamningar varje dag. Vissa dagar bara några minuter/någon timma. Andra dagar i flera timmar. Under dessa timmar är jag verkligen som förlamad. Jag kan inte röra mig en millimeter. Inte klia mig på näsan, inte vända mig i sängen, knappt öppna och stänga ögonlocken. Det är fruktansvärt. När det pågår i flera timmar blir jag till slut rädd att förlamningen inte ska släppa. Att den ska stanna kvar. För alltid. Men hittills har den alltid släppt.
Dagarna skiljer sig som sagt åt litegrann. Som att jag igår inte fick i mig någon lunch. Jag försökte, men det gick inte att varken svälja eller halvligga. Så jag fick strunta i det. Jag var för svag och hade en lång förlamning så jag kom bara upp och kissade två gånger på ca 12 timmar. Idag har jag tvingat i mig lite lunch. Det gick inte bra att svälja idag heller, maten fastnar i svalget och i halsen flera gånger, varje tugga fastnar. Men jag måste ju äta och få i mig näring. Idag har magen rasat så trots att yrseln och utmattningen gjort att jag behövt hålla mig med båda händer mot väggen för att ta mig de tre meterna till toan har jag inte kunnat undvika att gå dit. Behöver magen gå så är det inte mycket (inget alls) att välja på.
Det är alltså små skillnader mellan olika dagar. Men de är så små att de knappt gör någon skillnad. Det är ju inte direkt så att jag kan gå ut och gå en promenad ena dagen men inte andra. Eller att jag kan fixa middag till mig själv och vattna några blommor ena dagen men inte andra dagen. Nej, skillnaderna är små och varje dag är ett stort helvete och ett ännu större lidande. Den saken är säker.
*gråter*