hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Farmor och farfar, vi saknar er! ❤️

Idag är det nio år sedan farfar dog. Nio år sedan vi fick det fruktansvärda och chockartade beskedet att farfar dött och lämnat vår sjuka farmor ensam kvar. Jag minns den dagen som om det vore igår. De var en onsdag och Lina och jag var uppe hos mormor och morfar. Lina och jag hörde att mormor och morfar pratade något om att farfar ramlat, att han var sjuk. Vi blev såklart oroliga och ville veta vad det var som hänt. Strax därefter ringde mamma och vi svarade. Hon berättade att farfar dött. Lina och jag var helt förkrossade.

Mormor och morfar tröstade oss så gott de kunde. Vi satte oss tillsammans i vardagsrummet och tände varsina ljus för farfar. Vi bara grät och grät. Sorgen och chocken var överväldigande. Efter ett tag körde morfar ner Lina och mig till centrum, till farmors och farfars lägenhet där mamma, pappa, farmor och delar av släkten var. Farfar var inte kvar. Vi fick aldrig ta ett sista farväl, förutom på begravningen. Mamma och pappa tyckte vi var för unga för att se vår älskade farfar ligga död på golvet i deras lägenhet. Jag förstår dem, men jag hade velat ge honom en sista puss på kinden.

Tiden efter farfars oväntade död var så konstig, så chockartad. Jag kunde inte förstå att farfar var död. Vi hade inte kunnat förbereda oss på att han skulle lämna oss så hastigt och nu var jag full av en tomhet. Det tog ett tag innan jag kunde börja sörja. Jag var alldeles för chockad och allting var så jobbigt med farmor. Ett tag innan farfar dog fick vi reda på att farmor var sjuk i Alzheimer. Men vi visste inte hur illa det var förrän hennes make sedan över 50 år, täckmantel och ständiga stöd i vardagen dog. Innan farmor kom in på korttidsboende och sedan demensboende turades pappa och min faster om att bo med farmor. Hon var alldeles för sjuk, dement, för att klara sig själv ens korta stunder.

Trots att farmor inte dog förrän tre och ett halv år senare, i november 2011, känns det som att jag förlorade både farmor och farfar när farfar dog. Det var farfar som höll fasaden uppe och som gjorde att farmor kunde bo hemma och leva hyfsat normalt. När farfar dog tog sjukdomen över allt mer och till slut kunde farmor varken äta, gå eller prata. Hon hade glömt bort hur man gjorde. Mycket, mycket sorgligt för alla oss anhörig. Och för henne själv. På något sätt är jag glad att farfar slapp se sin älskade hustru så dement. Samtidigt som jag är alldeles förfärad att han dog så ung, endast 74 år gammal.

Jag saknar farmor och farfar väldigt mycket varje dag. De var en stor del av mitt liv och en väldigt viktig del i min uppväxt. Jag saknar dem så! Samtidigt finns det en liten del av mig som är glad att de aldrig fick se mig så här sjuk. De kände mig som en ambitiös flicka, ung vuxen som drömde om att bli sjuksköterska och var ute och gick milslånga promenader med hundar. Självklart önskar jag att vi fått mer tid tillsammans och att jag fått lära känna dem som vuxen, sett dem som vuxna individer, inte bara som min farmor och min farfar. Hur som helst kommer de alltid finnas kvar i våra minnen och i våra hjärtan. Och trots att jag är ateist och inte det minsta kristen tror jag att farmor och farfar har varandra, där de nu befinner sig.

Minneslunden där de nu ligger och vilar, farmor och farfar. ❤️
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: