hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Snälla ni, försök förstå...💙

Snälla ni, försök att förstå hur mycket jag kämpar. Hur mycket jag försöker och hur svårt allting är.

Försök förstå att allt jag gör, gör jag för er skull. För att ni ska få en liten, liten chans att se mig utanför sängen. För att ni ska få prata med mig, umgås med mig och göra minnen tillsammans med mig.

Försök förstå att det gör ont när ni höjer rösten mot mig. Att min hjärna vill explodera av smärta och kroppen blir stressad. Att det är svårt att ta in det ni säger och att hjärnan stänger av allt eftersom intrycken blir för många. 

Försök förstå hur otroligt mycket jag kämpar för att vara på bra humör, vara glad, säga hej varje gång vi träffas, le varje gång vi ses. Men det är svårt. Jag orkar inte alltid, men jag vill och jag försöker orka varje gång. 

Försök förstå hur extremt mitt lidande är. Hur mycket jag plågas, hur omänskligt, fruktansvärt ont jag har. Hur känslig min hjärna är mot minsta lilla ljud.

Försök förstå att det inte på något vis är ert fel att jag mår så här, men att det ni gör, hur mycket ni låter, hur förstående ni är eller inte är, hur högt ni pratar osv påverkar hur jag mår. Det påverkar hur mycket jag lider.

Försök förstå att jag skulle göra vad som helst för att inte må så här. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att mitt liv, eller era liv, skulle bli så här.

Försök förstå att ni är allt jag har. Ni är dem jag kämpar för. Jag överlever på grund av er, för att ni vill ha mig kvar. Utan er hade jag vart borta för längesedan.

Försök förstå att jag är bräcklig. Jag klarar inte bråk, att skällas på, eller dumförklaras. Till och med saker som sägs i stridens hetta och sedan glöms och förlåts gör mig sämre. Jag har inga marginaler och minsta lilla extra som tar energi gör min överlevnad ännu svårare.

Försök att förstå att jag gör allt, och att jag skulle ge allt jag har, för att ni ska få må bra och för att vi ska vara en fungerande familj. Visst har vi det kämpigt. Min situation är en stor orsak till det. Men ni är fantastiska. Vi är fantastiska. Och ni har det inte lätt, ni heller. Som sagt, det är tack vare er jag överlever och fortsätter kämpa dag efter dag, i hopp om en bättre framtid. För mig och för er. Och för oss tillsammans. 

Trisse, min älskling, försök förstå hur otroligt mycket du betyder för mig. Att du får mig att orka kämpa vidare. Försök förstå hur värdefull du är för mig, för hela familjen. Du är vårt allt. Vi älskar dig så oändligt mycket. Förstår du det, lille Trisse? 🐶❤️

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Nilla
skriven :

Det är klart han förstår ❤ Du är så duktig som kämpar på. Kram

Svar: Ja, Trisse förstår ❤️ Det är värre med de andra. De förstår inte. Men hur sjukle de någonsin kunna förstå? Man måste uppleva det lidande jag upplever för att kunna förstå hur det känns. Kram och tack 💙
Hanna Andersson

2 N
skriven :

<3

Svar: <3
Hanna Andersson

3 Christin
skriven :

❤❤❤❤❤❤❤ Även om vi inte lidit på exakt samma sätt så vet jag hur det är att lida nåt så oerhört. Och hur svårt det är för andra att förstå. Även om man verkligen vill och försöker förstå så måste man nog uppleva det själv...vilket ju är tur att andra inte gör.... Jag vet också hur fruktansvärt påfrestande det är för en familj.....oavsett hur starka man är och och hur mycket man älskar varandra så kommer det bli fel i både stort och smått ibland,speciellt i stressade och pressade stunder, för att det är en så överjävlig situation. Främst för den som lider men även de runtom. Den här sjukdomen tar över och kväver så mycket som är fint, och ibland känns det som (iaf för mig) att människor har svårt att skilja på vad som är sjukdomen och vad som är ens person. Och hur ofantligt mycket sämre man blir av något som för en annan kan vara en bagatell. Såsom en höjd röst... Det känns väldigt orättvist men samtidigt förstår jag det. Många mjuka kramar och klappar och puss på kinden till dig min kära finaste Hanna-fin!! ❤

Svar: Jag vet att du har lidit omänskligt mycket, du också, min kära vän. Det är så hemskt. Och orättvist, allting. Ja, man måste definitivt uppleva denna form av lidande för att förstå hur det känns, hur det är. Det är verkligen påfrestande för hela familjen. Vi är en stark familj, vi har gått igenom allt möjligt tillsammans, de allra mest svåra saker. Vi håller ihop. Ibland är jag rädd att det här, jag- mina sjukdomar, ska bli för svårt för oss att ta igenom. Men jag hoppas att vi kan ta oss igenom också detta tillsammans. Vi är vana vid att kämpa. Och vi älskar varandra. Trisse ger oss väldigt mycket glädje och kärlek och ny energi att kämpa. Han är allas vår älskling som flyttar från famn till famn, beroende vem som behöver extra kärlek mest för stunden.
Ja, så känner jag också. Desto svårare sjuk jag blivit, desto mer har sjukdomarna tagit över, förstört. Krävt plats, tid, energi och uppmärksamhet. Ju längre tiden går och desto sjukare jag blir desto mer förvandlas jag till den här Nya, Sjuka Hanna. Den Gamla Hanna försvinner mer och mer, också i minnet.
Jag vet att du förstår hur det är, min kära Christin. Det är fint att ha en vän som du, som verkligen förstår och som stöttar. Massa kramar och pussar, min kära Enhörning <3 <3
Hanna Andersson

4 Mia
skriven :

Tack!

Tack för att du orkar dela med dig. Att du skriver så förbaskat bra och tydligt rakt från ditt hjärta.

Ligger själv i soffan och har en kropp som orkar inte ett endaste dugg idag. Men min hjärna är sur och irriterad på att kroppen gör så att jag ligger här.
Mitt liv går nedför ju sämre min kropp blir. Värken förstör och förtär, ja du om nån borde förstå. Jag försöker men vill inte acceptera att mitt liv aldrig kommer vara som förut. Har så svårt för det och kan knappt glädjas åt en bättre dag och det den ger då jag vill ge allt den dagen och må bra men vet att då kommer dom där hemska dagarna efter.
Hur lär man sig att acceptera?

Vänliga mjuka kramar Mia

Svar: Hej Mia! Tack så mycket för din fina kommentar! <3 Och tack för att för att du läser.
Tack, vad gullig du är som skriver så fint <3

Det är jobbigt att vara så begränsad men att fortfarande ha samma vilja kvar som förr. Min kropp blir också sämre och sämre. Det är väldigt jobbigt, också psykiskt.
Ja, värken förstör verkligen. Det finns inget annat ord för det. Svår värk är vidrigt att tvingas leva med och stå ut med.

Jag vet inte hur man lär sig acceptera. Jag har inte accepterat att min situation ser ut som den gör. Det går inte, det är allt för svårt. Dessutom känns ett accepterande fel för mig. Det blir som att jag ger upp då, som att jag tycker situationen är okej. Och det är den ju verkligen inte. Därför vägrar jag acceptera. Det kanske är dumt, jag vet faktiskt inte. Men det är så jag känner.

Mia, jag undrar om det var du som skickade ett mejl till mig igår/förrgår? Jag råkade radera det mejlet innan jag hann/orkade svara så nu kan jag inte svara och det vill jag verkligen göra. Om det var du som mejlade mig får du gärna skicka mejlet igen, om du har kvar det.

Många kramar <3
Hanna Andersson

5 Mia
skriven :

Tack för svar. Vill bara berätta att det inte var jag som skickade malet.
Kram Mia

Svar: Självklart svarar jag! Tack för din kommentar! <3 Okej, tack, då vet jag det!
Kram
Hanna Andersson