hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Skolstart, jobbstart och fortsättningen på...ingenting...

Någonstans vid den här tiden, början till mitten av augusti börjar skolan igen efter sommarlovet och många börjar arbeta igen efter semestern. Något arbete har jag aldrig återgått till efter fyra veckors semesters eftersom jag endast sommarjobbat, samt arbetat på ett äldreboende i några få veckor (två närmare bestämt) innan min kropp la av helt totalt och jag blev sjukskriven och alla utredningar påbörjades. Kort där efter blev jag helt sängliggande...

Skolan har jag däremot återgått till efter sommarlov (och några veckors sommarjobb några år när jag kunde tvinga min stackars kropp), hela tolv gånger och innan dess var det dagis/förskola/fritids som gällde några år. Att gå tillbaka till skolan kändes alltid väldigt splittrat. Mestadels tyckte jag att det var väldigt jobbigt att gå tillbaka till skolan och lämna sommaridyllen här ute vid havet. Så gott som hela skoltiden var otrygg för mig och förenad med massa ångest på grund av utanförskap och mobbing och mina skyhöga krav på mig själv bidrog också till massa ångest.

Trots att jag var flitig och duktig i skola, ett klassiskt "MVG-barn" som jag kallade mig själv (och som jag fortfarande är på många sätt) hade jag ett hatkärlek-förhållande till skolan. Det hände väldigt ofta att jag missade skolan för att jag faktiskt var sjuk (immunförsvaret har alltid varit kasst) men minst lika ofta sjukanmälde jag mig på grund av "ont i halsen" eller "ont i magen" helt enkelt för att jag hade massa ångest och inte ville gå dit. Det är klart, vem vill gå till skolan och vara utanför, bli kallad "fläskläpp" och "plattnäsa" (på grund av att jag är född med dubbelsidig läpp-käk-gomspalt) och få sten kastade på sig?! Ingen.

MEN trots att hela skoltiden ofta var ett helvete hade jag ändå några vänner, framförallt blev vi vänner längre upp i åldrarna då mobbingen avtog. Jag hade Lina, jag hade uppgifter, skolarbeten, prov och redovisningar som visserligen gav mig ångest på grund av den höga press jag satte på mig själv, men det gav mig också mening. Jag älskade att få tillbaka proven, inlämningarna med ett MVG på, det gjorde hela min dag eftersom jag mätte mitt egna värde efter mina prestationer i och utanför skolan. Jag lärde mig mycket i skolan, på gymnasiet blev jag utbildad undersköterska tack vare skolan. Skolan var verkligen inte bara dålig och jobbig.

Så nu här i mitten av augusti och någon vecka innan och efter då skolan börjar längtar jag faktiskt tillbaka till skolan. Jag längtar verkligen INTE tillbaka till allt, usch nej, men till mycket. Då hade jag någonting att göra, någonstans att gå, saker att uträtta och lära. Jag hade en mening med vardagen, jag arbetade mot något, jag var en del av ett sammanhang, något stort. Nu har jag...ingenting... Jag börjar ingenting nytt. Jag avslutar ingenting jag gjort färdigt. Det enda som händer är att jag fortsätter ligga fängslad i sängen som fången i min egen kropp med endast viljan och drömmarna om ETT LIV som håller mig VID LIV. Detta är en fortsättning på absolut ingenting...

Visst strävar jag efter saker nu med, jag gör till exempel vad jag kan för att må så bra jag kan och jag drömmer om att en dag bli frisk/mycket mindre sjuk. Jag bloggar, sprider kunskap och uppmärksamhet om de osynliga och alldeles för okända sjukdomar jag är drabbad av. Jag får mejl, meddelanden och brev från personer som uppskattar (och hatar) min blogg, mig, det jag skriver om och det jag gör. Så helt sysslolös är jag inte. Men jag är inte längre en del av något. Jag har inte längre någonstans att gå, saker att göra och lära varje dag.

Min saknad av skolan och drömmar om att börja jobba efter semestern är såklart inte en saknad av skolstart eller slutet på semester i sig. Det handlar om att jag önskar att jag KUNDE göra något med mitt liv, annat än att mögla bort i sängen varenda eviga dag. Det handlar om min vilja, min längtan och mina drömmar att vara en "normal" 22-åring som studerar, arbetar och försörjer sig själv, skapar sig en bra tillvaro, strävar efter högt uppsatta mål. Jag vill LEVA! Det är det allt det här handlar om. Min längtan efter skolan, önskan om att börja jobba efter semesterns och sommaren slut. Jag vill ha ett liv, som de flesta andra har. Jag vill ha ett LIV. Och jag vill LEVA.

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Jessica Högberg
skriven :

😍

Svar: ❤️
Hanna Andersson

2 Netti Starby
skriven :

Vad jobbigt att du känner så och hoppas att dina drömmar går i uppfyllelse en dag! <3 Kramis

Svar: Tack, det hoppas jag med! <3 kram
Hanna Andersson

3 Katarina
skriven :

Ledsen för allt jobbigt du fått gå igenom 😥 Du är så ung och jag önskar så mycket att du ska få en bättre hälsa och ett liv, en "vanlig" vardag med allt vad den innebär. Många varma kramar fina vän<333

Svar: Det är jag med. Det har satt sina spår i själen, tyvärr. 😔 Det önskar jag med! Det är det jag önskar allra mest.
Många kramar fina vän <333
Hanna Andersson