Det var flera olika anledningar som gjorde att jag hade en riktig "bryta-ihop" eftermiddag och kväll igår. Jag hade panikångest, vilket jag inte har regelbundet alls längre, det var många månader sedan jag hade det sist. Sedan grät jag konstant i flera timmar. Tårarna ville inte ta slut. Lagret av salta droppar fylldes på hela tiden och tårarna bara rann och rann. Lina jobbade kväll, så hon kunde inte trösta mig, mer än via några gulliga sms då och då. Pappa och jag hade "bråkat", eller var oense om något är en bättre beskrivning, så vi var på skilda håll. De som fick försöka muntra upp mig var Trisse och mamma.
Mamma tog med Trisse från min säng och lämnade mig gråtande och superledsen i sängen eftersom Trisse behövde komma ut. De gick bara en kort sväng och när de kom tillbaka sa mamma att Trisse inte ville gå så långt. Jag undrar om det beror på att han snabbt ville tillbaka till mig? Väl tillbaka i sängen ville Trisse leka med mig! Han bet (försiktig) i mig och drog i täcket och hoppade runt som en liten galning som för att säga "lek med mig, mamma, då känns allt bättre". Vi lekte och busade några minuter och under den tiden slutade tårarna rinna. Sedan blev jag för utmattad för att fortsätta busa med honom, så hans mormor fick ta över och fortsätta leken!
Min lille gullunge som alltid förstår mycket mer än man kan tro! 🐶❤️
Hela kvällen var Trisse ÄNNU närmare mig än vanligt. Han hade stenkoll på mig och gjorde sitt bästa för att trösta. Och vilken insats han gjorde! Han är helt fantastiskt, min lille pojk. Vilken tröst han ger mig! Vilken kärlek! Den är helt obeskrivlig och helt ovärderlig. Det finns ingen annan som honom! Och det kommer aldrig finnas. Bara den tanken, att jag en dag kommer behöva fortsätta livet utan honom, kan få mig att börja storgråta.
Jag missar så mycket. Folk kommer på besök till oss, de fikar, de går promenader till vattnet och beundrar utsikten. De andra i familjen gör detsamma, de fikar, de går promenader och njuter av utsikten och de vackra omgivningarna. Jag gör inget av det. Jag bara ligger och väntar. Väntar på att dagen ska ta slut och att ännu en plågsam natt ska ta vid. Väntar på bättre tider. Mindre smärta. Mer liv. Ett liv. Jag väntar på ett liv. Att få leva.
Det går inte en dag utan att jag känner att jag inte orkar detta mer. Detta lidande. Denna smärta. Detta konstanta plågande. Denna väntan. Det är självmordstankar jag har, men jag är för den sakens skull inte självmordsbenägen. Det är en STOR skillnad. Jag älskar min familj över allt annat och jag vill inte, och skulle inte kunna, lämna dem genom självmord och jag är livrädd att mina sjukdomar ska ta mig ifrån dem. För jag vill inte lämna dem. Jag vill vara med dem. Det är detta "liv" jag inte vill ha. Denna plåga och smärta jag inte längre känner att jag står ut med efter så många år.
Men efter varje gång man bryter ihop måste man komma tillbaka igen. Simma upp till ytan och få huvudet över vattenytan igen. Så även nu. Man måste få må psykiskt väldigt dåligt ibland för att kunna känna glädje och lycka annan tid. För att glädje ska kunna finnas måste sorg finnas. För att något ska kunna vara bra måste något vara dåligt. För att någon ska kunna överleva ett "liv", en vardag med omänskliga smärtor och över hundra symtom varje dag måste sorgen, ilskan, frustrationen och ledsamheten få ta plats. Det är självklart! För ingen med en vardag och ett "liv" som jag har hade mått en enda smula bättre psykiskt. Snälla, tro inte det. Det är en omöjlighet. Och dessutom, det finns ingen skam i att må dåligt. Ingen alls. Det är livets gång. Vi kommer alla sjunka ner i havets djup en, eller många hånger, förr eller senare. Så det är.
Klara det bättre?? Jag tror tvärtom inte att jag klarat det hälften så bra!