hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Lina, mamma och Trisse ska iväg och vandra!

Japp, precis som rubriken avslöjar ska Lina, mamma och Trisse iväg och vandra. De åker strax efter lunch uppåt kusten, till Smögen ungefär, och får börjar vandringen på fredag. De är en lyxigare form av vandring de ska göra med två övernattningar och middag och grejer. Deras packning blir till och med körda mellan sträckorna, fast en del får de bära själva, som lunch och fika. Och bajspåsar! De ska gå 1.5 mil x2. Lagom långt tror jag. Trisse kommer få det hur bra som helst. Han älskar att vara ute i skogen och naturen och springa lös. 

Pappa tog några fina bilder när han och Trisse var ute och gick en långpromenad i bergen vid havet för några dagar sedan. Trisse fick såklart agera modell. Här står han på "lejonklippan" som vi kallar den utsiktsplats. Man kan se nästan hur långt som helst därifrån, Karlstens fästning på Marstrand, till exempel!

Ljungen är utslagen och blommar vackert lila! En riktig färgklick mot de gråa bergen och de gröna enbuskarna som växer överallt. 

Rönnen har börjat slå ut den med och himlen ser sådär ljus ut och luften ser ut att vara sådär hög och krispig som de är på hösten. De flesta hösttecken kanske redan är här? 

Planen var att de skulle ta med sig Tyra också, på vandringen, men det gick tyvärr inte. Hon har en gammal ryggskada som gör sig påmind lite då och då, nu bland annat. Och då blir en vandring en onödig påfrestning som riskerar att förvärra hennes besvär. Tråkigt, för jag vet att både Lina och Trisse väldigt gärna skulle vilja ha spaningsledaren och stigfinnare Tyra med sig!

Jag är så glad att Lina, mamma och Trisse tar sig tid och unnar sig denna lyxiga vandring. Det är de värda och hur mycket jag än kommer sakna Trisse (och Lina och mamma ;)) så kommer pappa och jag ha trevligt i vår ensamhet. Det är aldrig fel med egentid med någon av familjemedlemmarna. Tyvärr blir jag ensam en hel del mer eftersom pappa jobbar hela dagarna (Lina som bara jobbar deltid och oftast kvällar är annars hemma mycket med mig) men han får förbereda frukost och göra lunchlåda och ställa fram en tillbringare med dricka och ett glas osv så ska jag nog klara mig.

Frågan är om jag kommer klara mig utan min lille Trisse?! Jag vet att jag kommer fälla en och annan tår om några timmar när de åker iväg och jag blir ensam kvar här i stugan. Trisse är mitt ständiga sällskap och han är så otroligt viktig för att jag ska klara att ta mig igenom dag efter dag fulla av lidande och plågeri. Men jag ska väl hålla ut två/tre dagar utan honom. Det måste jag! 

Det är klart att jag är avundsjuk och önskar att jag också kunde följa med och vandra. När jag kunde gå (visserligen inte obegränsat, men ändå) älskade jag att vandra i skog och mark och klättra i berg och finna nya stigar. Jag älskade verkligen det och allra bäst var det när hundarna var med och sprang lösa och lekte. Just nu svider och bränner den längtan lite extra inom mig. Men mest är jag glad att de andra ska iväg. Bara för att jag inte längre kan ge mig ut på vandring (eller ta mig fram till fots överhuvudtaget) betyder inte det att de andra inte ska utnyttja och njuta av att de faktiskt kan det!

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Netti Starby
skriven :

Förstår att du blir avundsjuk men hoppas att du får en bra dag ändå? Kramis

Svar: Ja, jag blir verkligen det, kan helt enkelt inte låta bli och det är ju inte så konstigt. Tack, detsamma <3
Hanna Andersson

2 Bella
skriven :

Du får se det positiva, tänk vad underbart sen när du får träffa honom igen! :)

Svar: Precis! Det är utan tvekan så jag tänker! <3
Hanna Andersson

3 Katarina
skriven :

Så härligt det låter med vandringen! Förstår verkligen dina känslor och din längtan efter att kunnat vara med. Jag älskar naturen och har enorm saknad över att inte kunna gå en längre promenad i den och se årstidsväxlingarna tillsammans med vackra växter. Är så glad att få ta del av dina vackra naturbilder (du skriver alltid så fint också till dem : ) Dessa bilder från din vackra hemtrakt på Västkusten är underbara : ) Hoppas nu att dina kommande två dagar ska gå fort så du inte längtar ihjäl dig efter Trisse men du får trösta dig med att det blir desto kärare återseende när han kommer tillbaka ; ) Många kramar fina vän <333

Svar: Saknaden efter naturen och promenader och att kunna se årstiderna växla och komma och gå är verkligen stor. Framförallt om man älskar naturen och skogen mm som vi. Västkusten är verkligen otroligt vacker! Pappa tog fina bilder och jag skrev bara ner det som kom upp i hjärnan när jag låg och tittade på bilderna och tänkte på deras vandring i natt!
Tack, det hoppas jag med. Jag längtar redan väldigt mycket efter det kära återseendet men jag vet att pappa och jag kommer ha det bra i vår ensamhet <3
Många kramar fina vän <333
Hanna Andersson