hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Levande begravd...

Igår eftermiddag var mamma, pappa och Trisse ute och gick en långpromenad i bergen vid havet. Jag hörde när de gick, jag låg och lyssnade efter ljud när de var borta och jag hörde när de kom hem. När mamma snörar av sig skorna gick hon bort till sovrummet, öppnade dörren och kikade in på mig. Jag låg platt på rygg, med benen i konstiga vinklar som jag brukar och med armarna längs sidorna. Hon tittade på mig några sekunder och jag försökte vrida mitt ansikte mot henne så hon skulle se att jag hade ögonen öppna, men hon såg inte det. Hon vände sig om och drog igen dörren efter sig.

Jag hörde att hon sa till pappa "hon sover". Pulsen ökade ytterligare och jag kände frustrationen fullkomligt vällde över mig. Jag ville skrika "jag sover inte alls", men rösten var någon annanstans, långt borta. Jag ville sträcka mig efter telefonen och skicka ett sms till mamma och berätta att jag inte alls sover, att jag är klarvaken, men ligger som förlamad och inte kan varken röra mig eller ge ett pip ifrån mig. Men armen rörde sig inte en millimeter. Kroppen var fast i sin förlamning någon timma till.

Att ligga så, klarvaken, i en kropp som är förlamad och vägrar röra sig är hemskt. Så skräckslaget. Förfärligt. Panikartat. När jag legat så flera timmar blir jag alltid rädd att jag ska fastna i det läget, att kroppen inte ska kunna ta sig därifrån. Men det har tack och liv hittills inte skett. Men det finns ingen garanti som säger att det aldrig kommer ske. Det är hemskt att ligga så, som levande begravd, och inte kunna göra ett dugg. Inte röra sig, inte prata, knappt vrida huvudet. Det kan pågå i timmar, det spelar ingen roll hur sprängfylld blåsan är eller hur mycket kroppen skriker efter vatten eller en lägesändring. Är kroppen förlamad så är den. Det tar alltid några timmar innan den blir lite rörlig igen.

Hjärtat rusar och galopperar i bröstet. Pulsen är skyhög. Kroppen är orörlig och tung och värken äter upp mig inifrån och ut. Jag vill vända mig, jag måste det för ryggens skull, men det går inte. Jag kan inte flytta mig ens en millimeter. Hjärnan tar in alla intryck och reagerar lika kraftigt på dem som vanligt. Det går blixtrar i hela hjärnan och det gör så ont. Huvudet vill explodera. Yrseln gör att hela rummet snurrar värre än en karusell. Jag vill kliva av, trycka på stop-knappen men det går inte. Jag kan inte. Huvudet får mer och mer spader av att skicka ut alla signaler till musklerna att de ska röra sig men inget händer. Frustrationen och paniken stegrar sig mer för varje halvtimma. Kommer denna förlamning aldrig gå över?

Att se mammas välbekanta ansikte i dörröppningen känns som att mitt inres envisa rop på hjälp blivit hörda. Men mamma ser inte att jag är förlamad, hon tror att jag sover. Hjälpen vänder sig och går. Jag vill gråta. Tårarna rinner, men inga snyftningar hörs. Jag önskar att jag sov. Om det ändå vore så väl! Jag önskar att jag vore död, jag vill slippa detta omänskliga lidande. Allra helst önskar jag såklart att jag vore frisk och att jag kunde röra mig obegränsat och när jag vill. Att musklerna inte bara strejkar (blir förlamade av all mjölksyra och utmattning) så fort jag belastat dem minsta lilla för mycket, som att sitta upp och äta. Men så är det inte. Helvetet är min tillvaro och mardrömmen är min verklighet. Jag är levande begravd.

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Jessica Högberg
skriven :

Fy så hemskt, hur ofta får du så?

Svar: Ja verkligen :( några timmar var och varannan dag. :(
Hanna Andersson

2 Grethe Hagen Sundbom
skriven :

Ååååååh som jeg bare har lyst til å holde godt runt deg, gi deg en GOD KLEM, og si at alt ordner seg!!!!! 😢😢😢😢 men skjönner jo at det ikke hjelper da 😢💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Lille elskede Hanna 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙

Svar: Tack snälla, rara, fina, älskade Grethe 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Massa kramar och kärlek till dig 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙
Hanna Andersson

3 Bella
skriven :

Men fy vad otäckt!

Svar: Det är det verkligen :(
Hanna Andersson

4 Netti Starby
skriven :

Nej fy vad hemskt att ligga sådär i flera timmar och det låter verkligen hemskt. Många kramisar finaste Hanna! <3

Svar: Ja, det är hemskt :( har det så var och varannan dag och det har vart så det senaste året, har att göra med ME:n. Många kramar fina Netti <3
Hanna Andersson

5 Nilla
skriven :

💖💖💖

Svar: ❤️❤️❤️
Hanna Andersson

6 Katarina
skriven :

Så fruktansvärt tufft, det du beskriver 😥 Orden räcker inte till. Kan förstå att situationen med att din mamma tror att du sover och att din kropp samtidigt hindrar dig från att kommunicera med henne är obeskrivligt otäck. Önskar så att ditt kommande dygn ska få bli lite bättre. Varma kramar fina
Hanna <333

Svar: Det är riktigt tufft, psykiskt också, inte bara fysiskt. Det blir typ ett trauma att ligga så där i flera timmar och inte kunna röra sig, inte prata, ingenting. Det är ME:n som gör det. All mjölksyra gör kroppen extremt tung och musikerna orörliga. Utmattningen på det så blir jag som förlamad.

Tack! Det hoppas alltid jag med. Jag drabbas av dessa "förlamningar" var och varannan dag. Ibland ganska kortvarigt och ibland i flera timmar.
Varma kramar fina Katarina <333
Hanna Andersson