Jag har förlorat mycket. Min förmåga att gå och stå utan hinder, mina möjligheter att röra på mig, vara aktiv och motionera. Jag har förlorat den stora glädjen att ta hand om (mer än att mysa med och vara sällskap åt) och träna med mina hundar och vara i stallet och rida. Jag har förlorat många roller jag haft, mina möjligheter att arbeta och/eller studera och tjäna pengar.
Jag har förlorat så mycket mer, så mycket att det skulle ta alldeles för lång tid och kraft och vara allt för deprimerande att försöka räkna upp allt. Därför låter jag bli. Men det är inte utan överdrift, men med stor sorg, jag kan konstatera att sjukdomarna tagit väldigt mycket från mig och också från min familj.
Men det värsta jag förlorat är min frihet och min självständighet. För att förlora det, sin frihet och sin självständighet är att förlora sig själv. Sin bakgrund, den man vart och den man strävat efter att bli. Att förlora sig själv måste vara något bland det värsta man kan förlora, tappa och gå miste om...
Känner så mycket med dig, Hanna 💙 Känner också igen mig i det du beskriver (även om du är ännu hårdare drabbad än mig). Önskar och vill tro att det ska kunna bli en förändring för dig. Många varma kramar fina vän <333