I förmiddags packade vi (de andra) ihop oss och så åkte vi ut till stugan. Med rullstol i bagaget och tre hundar och lite övrig packning fick vi ta två bilar ut. Jag gick från att ligga på soffan hemma i huset till att ligga i sängen här ute i stugan. Ingen super-stor skillnad faktiskt. Jag ligger där jag ligger ändå. Hundarna stortrivs här ute på landet där de kan vara ute i hela tiden. Sitta på altanen och mysa i solen eller gå runt på tomten och kolla in ägorna. Jag tog två fina bilder på lilla Tjorven när vi kom hit ut vid lunchtid. Det gällde att passa på att fotografera när jag väl stod på benen några minuter!
Är hon inte för underbart söt, lilla Tjorven?! 😍
Annars är allt som vanligt. Jag mår skit och pannkaka. Värken är verkligen förskräcklig. Höfterna framförallt är helt och hållet vidriga, det går inte att varken beskriva eller förstå hur ont de faktiskt gör. Varje mini-steg jag tar ut till toan och tillbaka vill jag bryta ihop. Det gör förbannat ont överallt, inte bara i höfterna, men höfterna är just nu värst. Det är för att jag tvingades halta några vändor till toan på akuten från vårt lilla rum. Det blev inte så många meter, en löjligt liten sträcka för vem som helst annars, men för mig var det på tok för mycket. Och det straffar sig rejält nu i efterhand. Trots att jag var krypa under en sten och aldrig mer komma upp igen är det bara att kämpa vidare. Vad har jag för alternativ? Jag skulle ändå inte orka putta bort stenen, gräva i marken, krypa ner i hålet och sedan dra stenen över som lock. Så jag gör helt enkelt bäst i att ligga kvar här i sängen. Plågad till max i mitt fängelse.