hannaslillaliv.blogg.se

Musik är, eller var, verkligen något jag levde för. Jag lyssnade på musik morgon, middag kväll. Innan jag gick till skolan, under varje rast (istället för att umgås med de andra och gå till matsalen satt Lina och jag och lyssnade på musik), efter skolan och innan jag somnade. Jag levde för texterna, takten/trummorna, riffen, basgångarna och älskade musikerna- rockstjärnorna- nästan lika mycket som jag älskade deras musik. Musiken hjälpte mig att fly den tuffa verkligheten. Ångesten över skolan, den hårda pressen jag alltid haft på mig själv att jag måste prestera, få bra betyg och vara duktig. Musiken blev en tillflyktsort där jag kunde vara jag, utan krav, bara vara. Drömma mig bort, släppa kontrollen och alla krav och måsten. Musiken och hundarna är det som räddat mig, som fått mig att klara den tuffa uppväxten med år av mobbing och en ständigt bråkande kropp som blivit allt sjukare och lömska demoner som förföljde mig under tonåren och fick mig att hamna i en psykos. 

Kärleken till musiken, och rockstjärnorna för den delen ;), finns i allra högsta grad kvar. Men den stora skillnaden är att jag inte länge lyssnar på musik mer än väldigt sällan. Då bara enstaka låtar på låg volym. Inte alls som förr då hela huset skakade och musiken dånade ur högtalarna, mitt motto var att bra musik ska spelas högt. Jag levde verkligen efter det. Jag saknar musiken så det gör ont. Det är väldigt många saker jag saknar från tiden då jag var såpass frisk att jag kunde leva hyfsat "normalt" och att gå ut och gå med och vara aktiv med hundarna samt att lyssna på musik är utan tvekan det jag saknar allra mest. Musik och hundar var det som definierade hela mig, min existens. När jag förlorade förmågan att gå ut och gå och vara aktiv och träna med hundarna och lyssna på musik förlorade jag även mig själv. Samt enormt mycket glädje. Jag förlorade glädjen musiken och aktiviteten med hundarna gav mig. Och jag förlorade den ångestlindring och källa till energi, kraft och styrka som det gav mig.

Jag har alltid- och kommer alltid vara- en metal-tjej. Hårdrock, heavy- och trash metal är det jag fastat för och vuxit upp med. Det är den typen av musik som tilltalar mig, de texterna som blivit som terapi för mig och den känslan som musiken har som jag kunnat relatera till. Metallica, Iron Maiden och Pantera är favoriterna. Men också Rammstein, Slayer och Guns N' Roses för att nämna några få. Oavsett om det handlat om att jag lyssnat på musik för jag varit glad, ledsen, arg, frustrerad, sorgsen eller till och med lycklig har musiken komplicerat mig och gett uttryck för mina känslor och tankar. 

Jag har blivit mobbad, utfryst, kallats hemska saker och fått sten kastade på mig på grund av mitt annorlunda ansikte (jag är född med läpp-käk-gomspalt). Det har satt djupa spår i min själ. Jag har aldrig känt mig hemma, alltid känt mig ful, osäker och vilsen. Musiken har gett mig trygghet mitt i allt detta. Jag har lidit av depression, ångest och PTSD så gott som hela livet, men är idag mycket, mycket bättre, som väl är då kroppen är så sjuk. Jag har musiken att tacka för att jag lever idag och för att jag fortsätter kämpa varje dag. Det kanske låter överdrivet, men det är bara sanningen. Alla som älskar och brinner för musiken och det den gör med en lika mycket som jag vet vad jag menar. Musiken kan vara otroligt kraftfull. 

Det finns många låtar och låttexter genom åren som betytt extra mycket för mig. Jag har hur många exempel som helst, men jag väljer ut ett. Låten heter Buried Alive och är gjord av Avenged Sevenfold. Både låttiteln och hela texten och musiken i sig är oerhört tilltalande och stark för mig, i min situation nu mer än någonsin. Jag lever som totalt fången i min kropp, oförmögen att göra de mest basala saker. JAG, sinnena, hjärnan, själva Hanna lever. Men kroppen fungerar inte och döden smyger sig allt närmare i takt med att jag blir sämre och sämre i mina sjukdomar. Jag känner mig levande begravd. 

Lite text från låten Buried Alive som är oerhört stark och träffande för mig i min nuvarande situation.

" I'm chained like a slave 

Trapped in the dark

Slammed all the locks

Death calls my name 

And it seems I've been buried alive " 

Under hela mitt liv har musiken funnits där för mig och räddat mig på ett eller annat sätt. Jag har kämpat för min överlevnad så gott som hela mitt liv. Under ganska många år var det min psykiska ohälsa som gjorde döden till en ständigt närvarande följeslagare. Nu är det mina svåra, kroniska sjukdomar som invaderat min kropp (och hjärna) som gör att döden är obehagligt närvarande och nära. Jag äts upp inifrån och ut av det som härjar i min kropp och det finns ingen hjälp, inget botemedel och ingen behandling som kan göra mig frisk. Man kan lugnt säga att jag är i större behov än någonsin att bli räddad av musiken. Och trots att min hjärna sorgligt nog är för känslig och sjuk för att orka lyssna på musik är musiken med mig ändå, fastän på avstånd. Jag "sjunger" låtar i hjärnan, rabblar texterna, dagdrömmer om rockstjärnorna som inspirerar mig och jag känner hur musiken pulserar i min kropp. Man kan komma ganska långt, bara man har fantasi och inlevelse. Musiken och låtarna jag älskar lever inom mig. 

Trisse är en riktig hårdrocks-hund som är uppvuxen med den tunga musik mammorna lyssnar på. Men som alltid tar han det mesta med ro, inte ett riff i världen kan få honom att lyfta på ögonbrynen, än mindre stressa upp sig!