hannaslillaliv.blogg.se

I natt var det ett hemskt busväder. Det blåste mer eller mindre storm, regnet vräkte ner och det åskade och blixtrade så nära att det small högt i hela huset. Inte lätt att få någon sömn då! Trisse låg hopkurad på mina fötter och snarkade. Han låter sig inte skrämmas av varken åska eller blixtrar. Han är så otroligt cool, vår lille kille. Och dessutom. Om mamma ligger helt still och lugnt kan det inte vara någon större fara att jag också gör det, resonerar han nog, den lille herr Trisse. Det var sånt busväder att mamma beslutade sig för att inte cykla till jobbet, som hon gör i ur och skur året runt. Hon fick skjuts av pappa istället. Nog för att cykeln har gummidäck, men ovädret var så nära att det kändes onödigt att ta några risker ändå.

Fram på morgonkvisten var åskan och blixtrarna borta och endast den blöta asfalten avslöjade nattens oväder. Längre fram på dagen sprack solen upp och just nu är det så gott som vindstilla, soligt och lugnt. Jag vet inte vilket som är värst för hjärnan. Den alldeles för ljusa solen eller den alldeles för högljudda åskan?! Inget av det är att föredra med en stackars överkänslig hjärna som min.

Jag är verkligen helt galet ljud- och ljuskänslig. Och känslig för alla andra intryck också, rörelser, dofter osv osv. Hjärnan registrerar ALLT och regerar med extrem stress. Den vill fly och får panik. Pulsen blir skyhög, hjärtat slår oregelbundet, kroppen fylls av adrenalin, jag börjar svettas och hjärnan går i spinn. Så är det dygnet runt. Minsta lilla, lilla ljus, ljud eller annat intryck och min hjärna och kropp slår bakut. Det är oerhört plågsamt. Mer än någon kam förstå. Och det gör mig väldigt isolerad från omvärlden.

Saker som att sitta ute en stund i solen, höra fåglarna kvittra, känna vinden mot huden är inte längre njutning för mig. Det är tortyr. Hur i hela friden kunde det bli så?! Det finns inget optimalt väder för min stackars överkänsliga hjärna eftersom allt triggar den till denna hemska stress-reaktion. Men sol och högljudd åska måste nog ändå vara det värsta. Inte konstigt att jag längtar till höstens mörker och tysta, försiktiga duggregn som smattrar lite försynt på fönsterrutan.