Tidigare i eftermiddag var vi ute på en promenad med elrullstolen hela familjen. Jag hade sån fruktansvärt, katastrofal, hemsk värk innan så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Därför behövde jag göra något för att fokusera på något annat för en liten stund. Jag hade såklart ingen energi alls att ta mig utanför hemmet, eller ens lämna sängen, men jag höll på att bli galen av den svåra smärtan så jag behövde hitta på något. Det är verkligen hemskt att ha så svår värk, smärta hela tiden. Pappa körde ut elrullstolen Rudolf för mig så jag slapp köra med precision, det funkar väldigt dålig vid extrem yrsel.
Promenaden var inte lång men jag blev sämre och sämre för varje meter. Det var tur att jag körde i långsam promenadtakt. Hade det gått minsta lilla fortare hade jag troligtvis behövt stanna och spy i ett dike. Trots att jag har ännu jävligare smärta och jag är så yr och svag att jag inte kan stå på benen. Mamma fick hjälpa mig in när vi kom tillbaka från promenaden, jag var så yr redan då. Som vanligt straffar det sig som bara den, allt minsta lilla jag gör. Och en rullstolspromenad är verkligen inget "minsta lilla", utan en extrem ansträngning. Men trots att det straffar sig som bara den nu och kommer göra helt natten och imorgon också var det på något konstigt vis skönt att komma ut. Att andas frisk luft är alltid härligt. Synd att man inte kan ligga i sängen och andas frisk luft utomhus samtidigt.
Jag klarar inte heller rullstolspromenader. Blir åksjuk. Det var en stor besvikelse när jag fick min rullstol förra året! Jag trodde det skulle innebära ett visst mått av frihet.....Kram 🌸