Igår kväll var jag riktigt, riktigt dålig. Förlamningarna avlöste varandra och jag kunde inte röra en muskel. Jag låg nedbäddad i soffan med benen i mammas knä och hjärnan var så trött och konstig att jag faktiskt somnade. Hur ofta händer det nu för tiden när sömnlösheten är total och konstant svår?! Men jag somnade på något konstigt sätt stenhårt och vaknade först flera timmar senaste när Lina kommit hem från jobbet, hon slutar 21.15.
Mamma dukade fram lite kvällsmat till mig men jag var allt för svag för att kunna sätta mig upp. Jag kunde knappt andas och inte heller svälja, salivet fastade i halsen som det så ofta gör. Då hämtade hon mitt svampmedel (antibiotika-preparatet jag sköljer munnen med innan jag sväljer ner det för att bli av med munsvampen). Det var droppen. Jag hann inte mer än ta in medlet i munnen innan jag började spy. Det är en väldig tur att jag så gott som alltid har en hink bredvid mig.
Trisse bryr sig inte alls om att mamma 2 (jag) spyr och stapplar fram med någon att hålla i precis som om jag vore stupfull. Han har vuxit upp med en sjuk mamma, även om jag inte var lika dålig när han var valp så är han van. Vår lille glädespridare och räddare i nöden! Det är allt tur att det är just du som finns här hos oss tillsammans Tyra och Tjorven. Vad skulle vi göra utan er?! 🐶❤️🐶❤️🐶❤️
När illamåendet avtog en aning så jag slutade spy hjälpte mamma mig upp för trappan i riktning mot sängen. Jag var så svag att benen knappt bar, hela kroppen skakade okontrollerat och som alltid var det benen och händerna som skakade mest. Det blev en snabb sväng in på toan där jag fick hjälp med tandborstningen. Sedan skulle jag kissa, men det gick inte. Trots att det var ganska många timmar sedan jag kissade sist och blåsan kändes full kom inte en droppe.
Mamma hjälpte mig i säng, klockan var inte ens tio och jag var så yr och nära att svimma att jag knappt ens minns detta. Mamma stängde dörren om mig och gick och la sig för att sova hon med. Det dröjde inte många minuter innan jag somnade för att snart vakna och spy flera gånger. På något vänster lyckades jag pricka hinken och det var vi väldigt glada för, både mamma (som annars fått torka golv) och jag (som hade mått mycket dåligt över det faktum att mamma skulle behöva torka golvet). Mamma kom till min räddning och hjälpte mig ut till toan igen. När jag ändå var där försökte jag kissa igen, men icke. Det gick bara inte trots att mamma startade kranen så vattnet rann lite i handfatet och jag fick en blöt tvättlapp på magen (båda dessa är gamla husmorstips för att lättare kunna kissa).
Vi gav upp och mamma hjälpte mig tillbaka till sängen. Varje steg är så jobbigt och gör att mjölksyran blir kraftigare och att benen skakar allt häftigare. Lina och Trisse kom snart upp och la sig hos mig och vad händer då? Jo, jag spyr igen och tvingas upp till badrummet igen för att skölja munnen osv. Jag gav det ett sista försök att kissa, det var ändå snart åtta timmar sedan vid den tidpunkten, men det gick inte heller då.
Jag kan inte påstå att jag fått någon vidare sömn i natt trots att jag är så utmattad att jag knappt vet vad jag heter. Men det har inte blivit några fler kräkningar i alla fall. Skönt för mig, det är hemskt att spy för att utmattningen och värken är så brutal. Men även skönt för stackars mamma och Lina som måste ta hand om både mig och min spyhink.
Nu på morgonkvisten är illamåendet under kontroll. Värken är allt annat än under kontroll men jag hoppas att jag kan undvika fler kräkningar. Jag hopps också att jag kan kissa, gärna snart. Det är väldigt, väldigt många timmar sedan och blåsan är bokstavligen sprängfull. Ändå kommer inte en droppe när jag försöker. Det finns inte mycket som fungerar som det ska med den här kroppen. Eller rättare sagt, det finns inte mycket som fungerar överhuvudtaget. Att viktiga funktioner som att andas, svälja, kissa och kunna förmedla sig är så påverkade är minst sagt oroande.
Igår kväll var jag så otroligt svag att jag knappt kunde prata. Jag fick nästan inte fram ett ord. Rösten var svag och det tog en halv evighet att bilda och få fram flera ord på raken. Det händer också allt oftare, precis som alla andra försämringar, det går utför och jag kan inte göra ett dugg för att hindra det. Jag vet inte exakt vad det är som försegår i min kropp, men jag antar att det helt enkelt är så att jag blir fortsatt sämre och sämre i mina sjukdomar, då främst ME och även EDS:en och fibromyalgin även om de försämringarna inte är lika påtagliga. Jag blir också sämre i de andra kroniska sjukdomarna som jag har svårt drabbad av men som jag väljer att inte skriva/prata öppet om. Men att de är dödliga och att jag blir sämre och sämre i både de sjukdomarna och i ME:n är en dålig kombination som verkligen skrämmer mig och som gör att jag vill få ett stopp på försämringarna. Jag vill att försämringen ska stanna av och helst att jag ska bli lite, lite bättre så jag kan få tillbaka en liten del av mitt så kallade liv. Som jag har det nu är det knappt ens är värt att kalla "leva". Mitt underbara lilla liv...
:( Hoppas det klingar av med försämringarna och att det vänder. Att inte kunna kissa kan ju vara symtom vid en hel del olika neurologiska sjukdommar... Kan tänka mig att det är väldigt jobbigt. Om inte annat hoppas jag neurologen kan hjälpa dig med iaf det, om det fortsäter.
<3