Vi har våra bonushundar hos oss idag och de ska stanna över helgen. Deras ägare är på weekendresa och därför bor de hos oss precis som att Trisse bor hos dem när vi är ute och reser eller gör något annat "hund-förbjudet". Det är alltid lika mysigt att ha bonushundarna här, då är vi HELA familjen samlad. Den enda som inte är samlad och med de andra är jag. Jag ligger uppe i mitt mörka rum, även kallat fängelset, medan de andra umgås och har roligt tillsammans. Jag ligger ensam kvar i sängen medan de andra går ut och går på promenader och gör utflykter med hundarna.
Visst är jag med när vi till exempel äter och visst har jag mycket sällskap av hundarna i sängen. Men nu när det regnar ute är de för blöta för att ligga hos mig i sängen. Hela familjen är samlad, det är bara jag som fattas. Det är så tråkigt att det alltid är så. Jag missar så mycket. Inte bara filmer och familjemys i soffan och hundpromenader. Jag missar nästan allas födelsedagar, begravningar, middagar, fester, inköp av trädgårdsmöbler osv osv. Både viktiga och oviktiga saker. Stora och små händelser. Vardagliga och speciella upplevelser. Jag missar mer än jag trodde var möjligt. Jag missar livet.
Här är de, hela gänget!
Visst får jag bilder skickade till mig och historier berättade för mig om det de andra upplevt som jag inte kunde vara med på. Men det är långt från samma sak som att själv vara med, själv vara en del i allt. Jag är så trött på att saknas, få höra om det jag missat. Jag är så trött på att inte kunna vara med. Jag vill inte ligga och vänta och titta på medan tiden går och livet springer ifrån mig. Jag vill vara med. Och jag vill leva mitt liv.
Så söta!!