hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, fyra diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Det är alltid jag som saknas. Jag som missar livet... 😔

Vi har våra bonushundar hos oss idag och de ska stanna över helgen. Deras ägare är på weekendresa och därför bor de hos oss precis som att Trisse bor hos dem när vi är ute och reser eller gör något annat "hund-förbjudet". Det är alltid lika mysigt att ha bonushundarna här, då är vi HELA familjen samlad. Den enda som inte är samlad och med de andra är jag. Jag ligger uppe i mitt mörka rum, även kallat fängelset, medan de andra umgås och har roligt tillsammans. Jag ligger ensam kvar i sängen medan de andra går ut och går på promenader och gör utflykter med hundarna.

Visst är jag med när vi till exempel äter och visst har jag mycket sällskap av hundarna i sängen. Men nu när det regnar ute är de för blöta för att ligga hos mig i sängen. Hela familjen är samlad, det är bara jag som fattas. Det är så tråkigt att det alltid är så. Jag missar så mycket. Inte bara filmer och familjemys i soffan och hundpromenader. Jag missar nästan allas födelsedagar, begravningar, middagar, fester, inköp av trädgårdsmöbler osv osv. Både viktiga och oviktiga saker. Stora och små händelser. Vardagliga och speciella upplevelser. Jag missar mer än jag trodde var möjligt. Jag missar livet.

Här är de, hela gänget!

Visst får jag bilder skickade till mig och historier berättade för mig om det de andra upplevt som jag inte kunde vara med på. Men det är långt från samma sak som att själv vara med, själv vara en del i allt. Jag är så trött på att saknas, få höra om det jag missat. Jag är så trött på att inte kunna vara med. Jag vill inte ligga och vänta och titta på medan tiden går och livet springer ifrån mig. Jag vill vara med. Och jag vill leva mitt liv.

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Linda
skriven :

Så söta!!

Svar: Visst är de!
Hanna Andersson

2 elin
skriven :

Hoppas du får en toppen bra kväll!

Svar: Tack, detsamma. Jag vet inte alls om du läste texten eller om du bara kommenterade? Känns som att du bara kommenterade med tanke på din kommentar och vad texten handlade om...!
Hanna Andersson

3 Anonym
skriven :

Förstår precis hur du känner! Det är en stor sorg att ha denna sjukdom och se när livet pågår på sidan om. Det är så många små vardagssaker man skulle önska att kunna delta i som för friska är så självklara. Försöker varje dag att hoppas på ett genombrott i forskningen. Din vovve och bonusvovvarna är sååå söta! Kram/ Katarina

Svar: Det är verkligen en stor sorg. En sorg som är tung att bära varje dag. Precis, bara att kunna göra små vardagliga saker! Ja, jag försöker också att hålla hoppet vid liv, men det är inte enkelt. Visst är de underbara, mina små hjärtan! <333 Kram
Hanna Andersson