hannaslillaliv.blogg.se

Jag har alltid haft mycket ont och många problem med min rygg. Jag är född med EDS och skolios (på grund av EDS:en) och det har gett mig bekymmer sedan barnsben. I takt med att kroppen kraschade mer och mer hängde ryggen med i fallet. Det är svårt att veta exakt, eftersom mitt insjuknande skedde successivt, men jag blev sjuk i ME och fibromyalgi runt 2010. Och efter en mycket svår och komplicerad operation (som satte mig totalt ur spel), samt studenten 2013 blev jag mycket, mycket försämrad. Det var i den vevan min kropp la av i stort sett helt och min hjärna likaså. Och sedan har jag blivit långsamt (eller ganska snabbt) sämre och sämre till den punkt jag nu befinner mig på.

Jag började få ännu kraftigare ryggbesvär för ungefär ett och ett halvt år sedan. Inga värktabletter hjälpte längre, jag kunde varken sitta, ligga eller stå mer än korta stunder i taget utan att få fruktansvärt ont. Strålningarna ner i benen blev mer eller mindre konstanta och domningarna, stickningarna av ben och rygg likaså. Det beror antagligen på att jag drabbades av fyra diskbråck vid den tidpunkten. Diskbråck brukar normalt sett läka ut inom sex månader, men eftersom jag har EDS, ME och fibromyalgi (och även segmentell rörelsesmärta i ryggen) är jag inget "normalt fall". Och eftersom jag inte kan träna, vilket är bra att göra vid diskbråck (och fibromyalgi och EDS i rimlig mängd och på rätt sätt) lär mina diskbråck vara här för att stanna.

Operation är inte heller möjligt av flera olika orsaker. Dels opererar man inte diskbråck i samma utsträckning nu för tiden som man gjorde förr. Sedan är en operation alltid mer riskfylld när man har både EDS och ME (även om det inte är ett själ till att inte operera om det skulle kunna hjälpa). Den största orsaken till varför en operation inte är en lösning för mig är att efter en diskbrocks-operation måste man komma igång med rehab och träna och vara aktiv. Och det kan jag ju självklart inte, av den enkla/svåra anledningen att jag är svårt sjuk i ME.

Så jag får väl ligga här med mina diskbråck och lära mig hantera dem på samma sätt som jag tvingas hantera mina sjukdomar och alla hundra svåra besvär de ger mig. Men smärtorna är stundtals outhärdliga. Det händer flera gånger varje dag att jag måste bita mig hårt i läppen för att inte brista ut i gråt för att jag har så fruktansvärt, helvetiskt ont. Diskbråcken är på något sätt pricken över i:t. De gör att jag nästan inte kan följa med i rullstolen eftersom jag inte kan sitta ner mer än några minuter i taget. De gör att jag tvingas testa ett smärtplåster som är mycket starkt, med många biverkningar och som dessutom är starkt beroendeframkallande. De gör att jag minst en gång om dagen känner för att ge upp. Det blir liksom lite väl mycket med allt. Och att leva med smärta av den här graden, av den här styrkan och svårigheten, är nog något av det värsta man kan utsättas för. Jag är mycket van och jag är mycket tålig, men min rygg är ett rent helvete som jag vill göra mig av med. Byta bort, byta ut och aldrig mer se eller känna. Så hemskt är det.