Det blev en sväng upp till mormor och morfar i förmiddags. Jag var riktigt dålig innan jag åkte dit. Jag fick knappt på mig ytterkläderna och var tvungen att sitta i trappan och vila mellan varven för att inte svimma. Kroppen skakade av utmattning och jag var så tung i kroppen att benen knappt ville bära. Efter att jag varit utsatt för högt prat och andra intryck och tvingats gå från bilen till huset och tillbaka till bilen igen ville kroppen inte samarbete överhuvudtaget. Musklerna och lederna värkte så mycket att jag blev kallsvettig och fick bita mig i läppen för att inte tårarna skulle börja rinna. Men det var väldigt mysigt att träffa dem en stund och säga hej då innan vi åker.
Mamma har någon form av förkylning i kroppen, fast utan halsont. Men hon känner sig trött och hängig och mår illa. Jag tycker så synd om henne. När vi åkte upp till mormor och morfar körde Lina och mamma och jag satt och var svimfärdiga och illamående båda två. Väl hemma hos mormor och morfar låg vi i soffan medan de andra satt bredvid oss kring bordet. Jag har fått en sjuk-kompis! Men bara tillfälligt hoppas jag.
Det som slog mig nu när mamma inte mår så bra är att jag får ökad förståelse. Hon sa att hon inte orkade stanna så länge hos mormor och morfar. Det är precis det jag brukar säga varje gång vi åker dit eftersom jag mår så fruktansvärt dåligt av att bara sitta upp. Om man är helt frisk och kry och pigg i både kropp och knopp är det helt omöjligt att förstå hur det är att vara sjuk. Trots att mamma bara är lite tillfälligt sjuk får hon ändå en annan förståelse.
Men det är klart att det ändå inte går att föreställa sig hur jag har det. För det första är det ingen förkylning jag har, utan två neurologiska sjukdomar och en genetisk bindvävssjukdom. Och lite annat "smått och gott". Viss skillnad. Sedan är mina symtom så svåra att de gör mig sängliggande i stort sett dygnet runt. Mina symtom orsakar mig också mycket svår smärta och gör att min kropp är totalt utmattad och dränerad på energi, oavsett hur mycket jag sover/vilar. Mina sjukdomar påverkar min hjärna mycket och gör mig bland annat extremt känslig för alla intryck, ljud och ljus.
Dessa sjukdomar kommer jag med största sannolikhet få leva med resten av mitt liv. De har redan kostat mig mitt "gamla liv", min förmåga att gå och stå mer än mycket begränsat och korta sträckor. De har tagit många intressen och en framtidstro från mig. Mina sjukdomar kommer antagligen även ta ifrån mig möjligheten att få barn, gifta mig och utbilda mig till och jobba med det jag vill. Åtminstone så som jag mår nu. För att något av det nyss nämda ens skulle gå att tänka på måste jag bli mycket bättre i mina sjukdomar, och det är inte särskilt troligt med tanke på att jag blir sämre och sämre.
Att jämföra mina sjukdomar med en förkylning är inget jag tycker man kan göra. En mycket, mycket svår och livslång influensa, med ungefär 100 extra symtom tillsammans med svår baksmälla, utmattning efter att ha sprungit ett maratonlopp och den mörbultande känslan i kroppen efter att ha varit i ett stort slagsmål. Allt detta tillsammans, möjligtvis. Men inte en förkylning. Åh, om jag ändå vore förkyld...