hannaslillaliv.blogg.se

Jag har spenderat hela denna dag i sängen/soffan. Den har med andra ord sett ut precis som alla andra. Bortsett från gårdagen då vi ju var i stallet en stund. Jag har mestadels sovit men också legat vaken och plågats. Det är hemskt att må så här. Det tar så på krafterna. Jag känner varje dag att jag inte orkar mer. Att det är för jobbigt. Att allt gör för olidligt, hemskt ont och att mina dagar är en enda tortyr. Dag blir till natt, natt blir till dag och jag ligger i sängen och sover eller stirrar upp i taket och försöker andras. Försöker drömma mig bort och se att allt detta ändå har någon mening, trots att allt känns tämligen meningslöst. Mina dagar innehåller för lite glädje och alldeles för många plågsamma symtom och horribel värk. Det är helt enkelt inte kul.

Jag såg fram emot att äta tacos tillsammans med Lina och mamma och se en film. Sitta upp en liten stund och äta för att sedan återigen inta ligg-läge och blunda till filmen. Men det gick inte. Trots att jag sänkte ljudet på filmen så mycket att det nästan inte hördes något (vilket irriterade vissa :() gjorde ljudet att min hjärna blixtrade av smärta. Trots att jag försökte kisa med ögonen fick ljuset från tv:n det att kännas som att jag fick elektriska stötar. Hela hjärnan skrek av smärta. Och magen vände sig av illamående. Det var bara att halta upp till sängen och ligga i min mörka och tysta grotta, ensam och ledsen, och låta kropp och hjärna få den vila den så desperat vill ha hela tiden.

Jag har knappt fått i mig någon mat på hela dagen. Jag har bara legat ner och varit för orkeslös för att få i mig något vettigt att äta. Jag har gått ner ett kilo till, det blir nio kilo på tre månader. Inte så mycket, men så motionerar jag ju ingenting och äter mängder med läkemdel som får kroppen att samla på sig vätska. Jag tycker om att vara lite smalare, men det är oroande att det är så tufft att äta. Jag har mer och mer problem med att svälja och matlusten är som bortblåst. Inte ens sötsuget är kvar. Det är oroande, tycker jag. 

Mamma bytte mina fentanylplåster förut och i en halvtimme var jag så nära att spy, starkt illamående, att jag halvlåg med en hink i knät. Nu har det mest akuta illamåendet gått över. Fentanylet har istället gått rätt upp i skallen och jag är helt borta. Påverkad och lullig. Det är lika bra att jag passar på att lägga mig "på riktigt" inför natten nu. Passa på medan hjärnan är så påverkad och för tillfället inte har tid att registrera all smärta, värk och alla andra symtom. Om jag har otur kommer den där helvetes klådan jag får ibland vid byte av plåster. Den klådan som är så stark att jag ligger och river sönder huden när jag sover.

Det ska bli skönt att snart vara av med detta rävgift till läkemedel. Men jag saknar den lilla smärtlindring den gav mig när jag hade som högsta dos, det är ett som är säkert...