hannaslillaliv.blogg.se

Idag ska jag åka in till stallet på förmiddagen för ett möte med min ridinstruktör och sjukgymnast. Vi är alla tre bekymrade över min situation och det faktum att jag bara blir sjukare och sjukare och klarar allt mindre. Min utveckling är inte som de andras utveckling med samma/liknande sjukdomar. Medan de andra långsamt, mycket långsamt, kan öka sin aktivitetsgrad och träning och bli lite piggare, starkare och dessutom smärtlindrad är det i stort sett raka motsatsen för mig. Visst har jag utvecklats på vissa sätt, ridteknik och balans bland annat, men jag klarar mindre och mindre aktivitet. Min kropp fixar helt enkelt inte påfrestningen som ridning innebär särskilt bra. Och jag kraschar hårdare och djupare efter varje lektion och har precis hunnit hämta mig tills det är dags för nästa lektion. Min sjukgymnast var så bekymrad över min "nedåtgående" utveckling att hon inte tyckte jag skulle rida denna vecka utan vara ledig och vila så mycket som mögligt. Så mycket man nu kan vila med vårdbesök inplanerade åt höger och vänster.

Jag är inte som andra med ME, EDS och fibromyalgi. Alla är unika och alla påverkas av sjukdomar på olika sätt och jag har en historia med mig som inte många andra har. De flesta som insjuknar i ME och fibromyalgi har varit friska innan. Jag har aldrig varit helt frisk. De flesta som är sjuka i ME, EDS och fibromyalgi har inte de problem med kroppen jag har (tex refluxsjukdom och 60 % lungkapacitet). Allt påverkar och all träning, behandling och aktivitet måste utgå från individen. Nu är det hög tid för Alissa, Maggan och mig att slå våra kloka huvuden tillsammans och se vad vi kan göra för att just min situation och vardag ska underlättas tack vare ridningen. För jag vill verkligen inte sluta med ridningen. Det är en så otroligt viktig del i min vardag och jag klarar mig inte utan det. Så nu vill det till att vi hittar en lösning, och det snart.