Vi kunde snart konstatera, Maggan, Alissa och jag, att det inte funkar att ha det så som jag har det nu. Det är ingen livskvalité, och knappt någon glädje, att rida när det bara gör mig sämre, ger mig mer värk och mer utmattning. Jag är helt enkelt för sjuk, för svag. Min kropp är för bräcklig för att klara påfrestningen ridningen innebär. Inte ens denna ridning som är helt anpassad efter mig, på ett handikappstall, tillsammans med ridinstruktör och sjukgymnast som kan mina sjukdomar funkar längre. Därför har vi kommit fram till att jag ska ta ännu ett uppehåll på minst fyra veckor. Jag hade ett sommaruppehåll på fyra veckor i hopp om att kroppen skulle få hämta sig, men inte då. Jag har inte ridit denna veckan och nu ska jag alltså inte heller rida på minst fyra veckor framåt. Friheten jag får på hästryggen är borta. Närheten till naturen, den kuperade terrängen och lyckorusen jag känner efter en fartfylld ritt i skogen är borta de med.
Tårarna rann under mötet och tårarna rinner nu. Frågan är hur mycket mer mina sjukdomar ska ta från mig. Hur mycket mer jag ska mista. Just nu är jag full av ett stort svart hål. Jag vet faktiskt inte hur jag ska klara mig utan att rida minst ännu en månad. Jag är så trött på detta liv, på denna tillvaro. Att aldrig kunna göra det jag vill och det jag mår bra av. Att hela tiden tvingas ta hänsyn till en kropp som klarar allt mindre och gör allt mer ont. Leva med en hjärna som sviker allt mer.
Jag kan självklart fortfarande åka till stallet för att mysa med hästarna, vara i den underbara miljön och känna en stunds glädje och lugn. Det är absolut planen att jag ska göra det. Men kicken jag får av att rida får jag klara mig utan. Ju mer kroppsliga- och "mentala" funktioner jag förlorar desto större plats får mörkret. Tomheten, ledsamheten, frustrationen och ilskan över att situationen är som den är. Att det här är mitt liv verkar bli svårare och svårare att acceptera. För vad är det för liv att inte orka gå mer än ett fåtal meter, inte orka se på tv mer än några minuter i taget och då med solglasögon och öronproppar, knappt orka gå på toa. Varje gång jag tror att jag är på väg att vänja mig vid detta helvete till liv händer något nytt. Jag får en ny diagnos, en ny utredning påbörjas, jag förlorar ännu en sak jag älskar, och hela processen att acceptera och finna mig i den nya tillvaron förstörs och jag måste börja om. Jag finner ingen ro.
Nu står jag inför nya utmaningar. Jag har förlorat den enorma glädje, friheten och lyckan som ridningen gett mig under nästan ett år och jag tvingas återigen hitta nya sätt att klara vardagen. Frågan är hur många sätt som finns kvar, känns som att jag provat allt och få saker fungerar. Men jag ger inte upp. Inte än. Jag ska upp på hästryggen igen, om det så är det sista jag gör.
Älskade Hanna, vad tråkigt!!! Tänker på dig. Stor kram