hannaslillaliv.blogg.se

Det kanske låter konstigt, men på sena kvällar/nätter är jag ofta som piggast. Eller rättare sagt, som minst trött och utmattad. Det är då jag får mest skrivlust, kan titta lite på någon serie och sitta uppe en stund. När alla andra gått och lagt sig, då vaknar jag till liv ur min dvala. Jag tror att förklaringen är ganska enkel och självklar. Det är på natten det är som mest tyst och mörkt omkring mig. Det är först då, när allting blivit stilla och lugnt som jag har energi att koncentrera mig på annat. Det är först då hjärnan orkar bearbeta något annat än alla ljud, ljus och intryck jag inte kan komma ifrån på dagen.

Jag lever konstant med ord och tankar snurrande i mitt huvud. Jag är en person som älskar att vara kreativ och som lever för att skapa. Det går inte en vaken minut utan att jag formulerar meningar, sätter samman ord och konstruerar texter i mitt huvud. Det är inte alltid jag skriver ner dem, mer än som blogginlägg. Tillfällen jag sitter vid datorn och verkligen skriver är tyvärr ganska få. Antingen för att energin inte finns där eller för att det är just i ögonblicket orden kommer till mig och sen är de borta. Men på natten får jag chans att få ner mina tankar i ord. Som nu. Faktum är att jag skriver en del av mina blogginlägg på natten och sedan lägger ut dem på dagen. Långt ifrån alla, men vissa som är mer "allmänna" och som inte beskriver hur jag mår eller vad jag gör för stunden är skrivna på natten.

Det går nästan som på rutin att skriva. Det är så naturligt. Huvud och fingrar samarbetar utan att jag är särskilt medveten om det. Hjärnan arbetar, skapar och fingrarna skriver. Det är på natten, när det är mörkt och tyst, som saker och ting får liv. Som jag får liv. Romanen Lina och jag har skrivit har jag i stort sett enbart skrivit på natten.

Det är så mycket som händer just nu. Saker jag inte kan styra över. Beslut som ska fattas, vidare utredningar som ska göras. Lösningar på problem som ska hittas. Jag är så trött på att ständigt vara med på en ofrivillig karusell att jag känner för att trycka på nödstopp och kliva av. Gå och gräva ner mig så jag slipper vara med. Slippa ta tag i saker. Jag orkar inte... Samtidigt är det saker jag gärna vill göra, saker jag har lust till. Men de hamnar ständigt i skymundan för de nödvändiga saker som måste gå före. Jag har svårt att hitta en balans. Svårt att leva i nuet och sluta oroa mig.

Tjorven ligger bredvid mig vid huvudkudden. Trisse ligger nere på mina fötter. Lina och Tyra ligger i sängen en bit bort. Jag har nästintill outhärdligt ont. Hela kroppen skriker och jag vill skrika med den. Men jag kan inte. Och varför ska jag? Det tjänar ingenting till. Sömntabletterna borde göra mig sömning, men allt de gör är att få mitt huvud ännu segare än det redan är. Men jag hoppas att sömnen snart ska ta mig i sin famn. Lägga sitt tunga täcke över mig och få mig att släppa kontrollen och falla i sömn.

Regnet smattrar mot rutan. Det låter så mysigt. Tryggt på något sätt. Jag försöker koncentrera mig på alla andetag jag har omkring mig. På regnet som faller utanför och på orden som förvanskas från tankar i mitt huvud till meningar på "pappret". Men tankarna flyger ganska fritt. Jag försöker att inte styra dem allt för mycket. Det är bäst så. Mörkret i rummet är så behagligt. Så tyst. Jag behöver inte se hundarna som sover bredvid mig. Jag känner att de är här och det gör mig lugn.

Nu har virrvarret av känslor lugnat ner sig något. Karusellen av oro och tankar snurrar lite långsammare och jag är redo att sluta skriva. Sluta sätta ord på saker och ting. Åtminstone för nu. Även om jag ser på mig själv som en nattaktiv varelse som vill vara vaken hela natten vet jag att ordet "aktiv" inte passar särskilt bra in på beskrivningen av mig och att det nog är bäst att försöka sova några timmar. På natten också. Det är ju faktiskt det den huvudsakligen är till för, natten. Att sova.